Jag kan gå på vatten! Jassårö,
Jag kan gå på händerna också! De kan du!
Jaa!!! Åsså kan jag röka också! Usch då!!!
Ja, de e säkert!!!Ja, men de e väl inte så bra
å så liten som du e dessutom!!! Ja, riktigt så där var det väl inte tänkt, i den här tråden i alla fall...
Men, har DU något utöver de VANLIGA att berätta, t ex en bedrift
du har utfört eller kanske något otroligt du varit med om, eller
kanske något som du knappast, trodde kunde hända JUST dej,
och som också kanske påverkat ditt liv på ett märkbarare sätt.
Själv upplever jag, sedan LÄNGE, en hel del märkligare saker
som händer i mitt liv och som sätter prägel på min tillvaro,
t ex att det spökar i min bostad!!!!!!!!!!
Antal svar på detta inlägg: 4
Detta hände natten min mor dog, och jag vill påpeka att jag är totalt oreligiös, tillhör varken svenska kyrkan eller någon annan.
Min mor var sjuk i cancer, och efter 6 månader på sjukhus, så visste vi hon skulle dö mycket snart. Jag tog hem henne för hennes önskan var att dö hemma, alla livsuppehålland funktioner upphörde och det enda hon fick var morfin i smärtlindring av en sköterska som kom en gång om dagen.
Efter 7 dagar var det så slut, jag vaknade på natten av att det var helt tyst, till skillnad från hennes häftiga andning tidigare. Jag hade en faster boende hos oss, men hon sov vidare, så jag gick in i min mors rum.
Jag har aldrig varken före eller efter känt en sådan otrolig känsla av lugn, hade en känsla av att vi inte var ensamma, jag gick t.o.m och stängde dörren för att hålla detta "något" utanför.
Minns att jag bara satt och höll hennes hand i flera timmar, kände ingen sorg eller förtvivlan, enbart lugn.
Så småningom vaknade min faster och kom in i rummet, och då brast mina ögon ut i gråt, lugnet försvann och sorgen slog till direkt.
Nu efteråt, hon dog 1976, så har jag ingen förklaring, men jag är tacksam för att jag hade de där sista timmarna med henne, det hjälpte mig mycket i bearbetningen av min sorg.
Min mor var sjuk i cancer, och efter 6 månader på sjukhus, så visste vi hon skulle dö mycket snart. Jag tog hem henne för hennes önskan var att dö hemma, alla livsuppehålland funktioner upphörde och det enda hon fick var morfin i smärtlindring av en sköterska som kom en gång om dagen.
Efter 7 dagar var det så slut, jag vaknade på natten av att det var helt tyst, till skillnad från hennes häftiga andning tidigare. Jag hade en faster boende hos oss, men hon sov vidare, så jag gick in i min mors rum.
Jag har aldrig varken före eller efter känt en sådan otrolig känsla av lugn, hade en känsla av att vi inte var ensamma, jag gick t.o.m och stängde dörren för att hålla detta "något" utanför.
Minns att jag bara satt och höll hennes hand i flera timmar, kände ingen sorg eller förtvivlan, enbart lugn.
Så småningom vaknade min faster och kom in i rummet, och då brast mina ögon ut i gråt, lugnet försvann och sorgen slog till direkt.
Nu efteråt, hon dog 1976, så har jag ingen förklaring, men jag är tacksam för att jag hade de där sista timmarna med henne, det hjälpte mig mycket i bearbetningen av min sorg.
Morrn Micke!!! 
Mycket rörande och vacker beskrivning av dej!!!
Och det du berättar kunde vara som taget
ur min egna verklighet sedan min älskvärde far
gick bort efter en operation 2001 med mej och
familjen närvarande...
Ett sådant lugn, stillhet och harmoni har jag ALDRIG
tidigare känt i hela mitt liv sedan pappas bortgång.
Ej heller de problem som jag tidigare känt mej
besvärad utav finns längre!!!
Jag känner också klart och TYDLIGT att han NU
som DÅ, ALLTID finns närvarande för att skydda
MEJ, familjen, hans nära och kära på BÄSTA
sätt och vis...
Och jag TACKAR GUD fader att jag fick tillbringa
dom sista två timmarna med pappa, OCKSÅ
hållande hans hand innan han gick vidare...
Detta hjälpte också MEJ att bearbeta MIN
sorg efter hans bortgång...
Och det är INTE bara detta Micke som gör att
vi liknar varann DU och jag!!!
Tack än en gång!!!
Mycket rörande och vacker beskrivning av dej!!!
Och det du berättar kunde vara som taget
ur min egna verklighet sedan min älskvärde far
gick bort efter en operation 2001 med mej och
familjen närvarande...
Ett sådant lugn, stillhet och harmoni har jag ALDRIG
tidigare känt i hela mitt liv sedan pappas bortgång.
Ej heller de problem som jag tidigare känt mej
besvärad utav finns längre!!!
Jag känner också klart och TYDLIGT att han NU
som DÅ, ALLTID finns närvarande för att skydda
MEJ, familjen, hans nära och kära på BÄSTA
sätt och vis...
Och jag TACKAR GUD fader att jag fick tillbringa
dom sista två timmarna med pappa, OCKSÅ
hållande hans hand innan han gick vidare...
Detta hjälpte också MEJ att bearbeta MIN
sorg efter hans bortgång...
Och det är INTE bara detta Micke som gör att
vi liknar varann DU och jag!!!
Tack än en gång!!!
Har precis samma erfarenhet. Då min mor gick bort var det som slog mig, det enorma lugn jag kände. Det var en helt overklig känsla, ett lugn som jag aldrig tidigare känt. Kanske berodde det på att man varit på helspänn de sista dygnen och allt släppte i den stunden. Men också för mig försvann många av de problem jag hade haft tidigare och jag har ett nytt och bättre liv idag. Jag är helt förvissad om att mamma på något vis styrt in mig på rätt val i livet.
Det var inte riktigt samma sak när min far gick bort ett drygt halvår senare. Dels beroende på att vi hade en ansträngd relation men också för att jag inte hann fram riktigt i tid, jag hade vakat flera dygn tidigare men när det var dags kom jag 20 min försent och det var inte alls samma känsla.
Jag har alltid bävat för den stund jag skulle vaka vid mina föräldrar. Varit näst intill skräckslagen för blotta tanken egentligen. Men när stunden kom så var det inte alls så illa som jag trott. Nu är jag glad över att jag var där.
Det var inte riktigt samma sak när min far gick bort ett drygt halvår senare. Dels beroende på att vi hade en ansträngd relation men också för att jag inte hann fram riktigt i tid, jag hade vakat flera dygn tidigare men när det var dags kom jag 20 min försent och det var inte alls samma känsla.
Jag har alltid bävat för den stund jag skulle vaka vid mina föräldrar. Varit näst intill skräckslagen för blotta tanken egentligen. Men när stunden kom så var det inte alls så illa som jag trott. Nu är jag glad över att jag var där.
Annons
Tjena på dej också Tompaxox!!!
och TACK också för att DU ger mej äran
att kommentera din hedersvärda
ÄRLIGA och UPPRIKTIGA beskrivning
om vad DU kände i samband med
dina föräldrars bortgång...
Det verkar vara en genomgående trend det
där med det GODA psykiska tillståndet
man kan känna i samband och efter ÄNDOCK
så pass tragiska händelser som när människor
går bort...
I alla fall för nära och kära...
Och VISST, dom psykiska påfrestningarna
i samband med händelser av detta slag
och det välbefinnande som ofta sedan kan
inträda kan ju OCKSÅ förklaras med
att den psykiska pressen avtagit sedan
det är ÖVER, också med tanke på den rela-
tion man haft med den bortgågne...
Det kan väl som i ditt fall också KANSKE
haft en viss inverkan på dina ANDRA känslor
för din far och i samband med hans frånfälle...
Det finns ju också hos många andra människor
en viss bävan, ja även svårare traumatiska
psykiska förlopp INTE heller allra MINST inför
och kring ens egna föräldrars bortgång..
Men med ALL respekt OCKSÅ kring det tragiska
vid dessa tillfällen så är det GENERELLT ej
heller, så HEMSKT som man EGENTLIGEN
föreställt sig...
Helt andra OFTA mera ALLVARLIGARE
och långtgående psykiska trauman brukar
vara mer vanligt förekommande hos nära
och anhöriga till personer som på ett mindre
naturligt sätt går bort...
Och med min ALLRA största respekt, kompis,
så tror jag, om uttrycket tillåts, att dina funde-
ringar varför du kände dej som du gjorde inför
din pappa, i första hand kan härledas till andra
orsaker än vad du själv kanske vill tro...
INTE minst för att du hade vakat
inför din far och TROTS er ibland spändare?
relation...
Min erfarenhet inom området säger OCKSÅ
att en familj splittras ALDRIG ifrån den kärlek
man en gång fått som gåva då man föddes!!!
Och detta kan jag också säga dej Tompaxox!!!
Att min far, NÄSTA gång jag träffar honom igen,
så kommer han GARANTERAT att tala om för
MEJ vad som FORTFARANDE gäller!!!!!
KÄRLEKEN till FAMILJEN och kom nu jädra
sjusovare så går vi vidare...
Amen och fridens liljor!
TJOSAN!
och TACK också för att DU ger mej äran
att kommentera din hedersvärda
ÄRLIGA och UPPRIKTIGA beskrivning
om vad DU kände i samband med
dina föräldrars bortgång...
Det verkar vara en genomgående trend det
där med det GODA psykiska tillståndet
man kan känna i samband och efter ÄNDOCK
så pass tragiska händelser som när människor
går bort...
I alla fall för nära och kära...
Och VISST, dom psykiska påfrestningarna
i samband med händelser av detta slag
och det välbefinnande som ofta sedan kan
inträda kan ju OCKSÅ förklaras med
att den psykiska pressen avtagit sedan
det är ÖVER, också med tanke på den rela-
tion man haft med den bortgågne...
Det kan väl som i ditt fall också KANSKE
haft en viss inverkan på dina ANDRA känslor
för din far och i samband med hans frånfälle...
Det finns ju också hos många andra människor
en viss bävan, ja även svårare traumatiska
psykiska förlopp INTE heller allra MINST inför
och kring ens egna föräldrars bortgång..
Men med ALL respekt OCKSÅ kring det tragiska
vid dessa tillfällen så är det GENERELLT ej
heller, så HEMSKT som man EGENTLIGEN
föreställt sig...
Helt andra OFTA mera ALLVARLIGARE
och långtgående psykiska trauman brukar
vara mer vanligt förekommande hos nära
och anhöriga till personer som på ett mindre
naturligt sätt går bort...
Och med min ALLRA största respekt, kompis,
så tror jag, om uttrycket tillåts, att dina funde-
ringar varför du kände dej som du gjorde inför
din pappa, i första hand kan härledas till andra
orsaker än vad du själv kanske vill tro...
INTE minst för att du hade vakat
inför din far och TROTS er ibland spändare?
relation...
Min erfarenhet inom området säger OCKSÅ
att en familj splittras ALDRIG ifrån den kärlek
man en gång fått som gåva då man föddes!!!
Och detta kan jag också säga dej Tompaxox!!!
Att min far, NÄSTA gång jag träffar honom igen,
så kommer han GARANTERAT att tala om för
MEJ vad som FORTFARANDE gäller!!!!!
KÄRLEKEN till FAMILJEN och kom nu jädra
sjusovare så går vi vidare...
Amen och fridens liljor!
TJOSAN!
Sida:
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem