Lyckebo i minnenas labyrinter
Året är 1970. Ett hus, en boning ett livslångt öde håller på att inrättas på förorts-gatan Solvändan i Mariehamn. För att traversera på Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings Saga”: -Äntligen stod Wikstrand på farstutrappan
En ung familj, ett resultat av idogt främjande av arbetsideal och livsvilja. En framtidsvision av fantasieggande leverne med alla de attribut som så livligt återspeglas i den
kolorerade pressen. Nu skulle Wikstrand med sin unga vackra hustru och två bedårande småflickor slutligen få sin lycka fullbordad. Slutligen kan fakta konstateras: Familjen har
förvärvat ett alldeles eget lyckligt bo. Ett Lyckebo. Namnet på villan stod som skrivet i eldskrift. Till och med i lagfarten som upprättads kort efter inflyttningen präntas namnet på
fastigheten in med stor pondus och eftertryck. Så-där-ja, nu är det till pappers !
Livet är som en strid fors, som en stilla lagun, som en sakta porlande bäck eller som ett stormigt hav. Vilket man än väljer, skiftar vattnet för eller senare skepnad. En stilla lagun
kan inte storma, men efter dag kommer natt. Ve den människa som inte förnimmer nyanserna. Lyckebo på Solvändan har upplevt alla de skiftningar i glädje och sorg. Dock
tillhör de ljusa stunderna majoriteten av vårt livsöde i familjegemenskapen. En samhörighet som varar intill skiljedagen, en tid som kommer oss alla till del. Den tid då livscykeln
sluts och tideräkningen börjar om från början på något de efterlevande kan summera.
Min ungdomsförälskelse, min livsledsagarinna och kompis, mitt diskussionsforum, hustru och levnadsglada kvinna: Du höll mej handen, du ledsagade mej genom frestelserna
då vägen var som bredast. Vi fann, att livet var för kort för att spilla det. Vårt äktenskap och samhörighet har nu visat, att två människor verkligen kan älska varandra bara
genom att finnas till. Finna lyckan att vara tillsammans.
Tiden rinner iväg som ett vattenfall på våren. Vi ser barnen ta sina första stapplande steg, uttala sitt ”mammmma” ”papa”, gå till dagis, till skolan, konfirmeras och
studentsången klingar. Kyrkklockor ringer för bröllop och fest. Psalmsången ljuder i församlingen då barnbarnen döps. Äldsta barnbarnet får mopedkörkort och återigen ljuder
klockstapeln för konfirmation. Men detta är år 2007.
Lyckebo är fortfarande vårt hem. Ännu en liten kort tid. Lite skamfilat, lite sneda knutar, aningen mossa på skorstenen. Det knirrar, knarrar och klagar under höststormen. Visslar
lite i fönsterlisterna. Porlar i vattenrören. Takplåten mullrar i vinerstormen. Men än finns värmen, trivseln och hemkänslan i vårt bo, likt nykläckta starar om våren i fågelholken
som spikats upp i gårdsbjörken. Det är höst, ja kanske snarare vintern som är i beråd att kasta sig över gårdstunet. Täcka de vackra rödbruna bladen, som sakta dalat från lönn
och rönn. Snö som under ett antal månader skall gömma och glömma sommarens prakt. En skönhet som etsat sig sig fast på näthinnan. Tulpaner, hyacinter, kungsängsliljor
och den späda ljusblåa styvmorsviolen intill altanstenen. Allt detta underbara i vår herres hage minner om en svunnen tid. Trött är lekamen. Viljan finns. Med idogt arbete har vi
tillsammans skapat ett paradis son få är förunnat. Att med stolthet i orden kunna konstatera att så här mycket fint har vi med gemensamma krafter åstadkommit. Så här mycket
fint lämnar vi nu över till kommande generationer.
Hur kommer den dagen att gestalta sig, då Wikstrand åter står på farstutrappan ? Den här gången för att överlämna nyckeln till de nya ägarna av Lyckebo. Tankarna rinner
iväg:
Behåller dom det namnet vi döpte huset till för trettiosju år sedan ? Kommer styvmorsviolen att förlika sig med det nya hemfolket?. Kommer dom ihåg att vända myllan i
tomatlandet före vintern? Igelkotten skall pysslas om inför vinterdvalan. Hur skall vi någonsin kunna slappna av i vår nya lägenhet i Västra Ytternäs? Med hustrun vid sidan och
hennes alltid rätta beslut, finner jag dock mig tillrätta i sinnet och med tillförsikt längtar till vårt nya bo, där vi tillsammans kan sitta och tänka tillbaka på svunnen tid och
konstatera, att nog var det ett fint liv vi hade i Lyckebo. Med all rätt kan jag summera det hela till några få ord: Nöjsamhet och gemenskap är oföränderlig om vi tar vara på
varandra på ett behagligt sätt.
Den nya lägenheten skall döpas till Lyckebo-2. Där skall vi möblera och planera för vårt nya boende Där skall vi drömma och skissa upp våra södern-resor. Där skall vi paketera
julklappar. Där skall vi lösa korsord och läsa datortidningen. Dar skall vi läsa E-post och maila barnen. Där skall vi sitta i gungstolen och titta på gamla videofilmer. Men ännu
finns ork i de gamla kropparna. Motionsstigen skall nötas, motionscykeln trampas. Promenaden till fiskehamnen glöms inte heller bort. Snurrebåten väntar att till våren bli
bottenmålad. Skärgårdsturer till holmen för fiskrökeri och färsk ny-potatis. Ännu finns gnistan kvar. Ännu har inte allt vatten runnit under broarna. Wikstrands har bara ömsat skinn.
------------------------------------------------------

ps. det blir lite konstigt med radbrytning och styckeindelning här, när man kopierar in från word document.
-------------------------------------------------------
pps. säg till om ni tycker att mina historier är för långa eller iontressanta.
hälsn/alandia