Jag föddes 5 månader innan kriget bröt ut i den lilla staden Worthing på engelska sydkusten.

Min far var redan då inkallad som löjtnant i armen, längre fram i kriget hamnade han i Italien där han svårt skadade av splitter i hjärnan, men han levde ett något så när normalt liv, och dog vid en träff för krigsveteraner i London 1958

Min mor som var svenska flyttade med mig och min tre år äldre bror till min farmor i samma stad, där vi sedan bodde under hela kriget.

Jag minns faktiskt en hel del trots att jag var så ung, bl.a minns jag ett tyskt flygplan som störtat ungefär 100 meter ut från strandpromenaden, piloten hade hoppat ut i fallskärm och försökte simma i land men drogs ner av fallskärmen.

Vi barn sprang alltid ut efter ett flyganfall och samlade mängder med staniol remsor, som engelska flygvapnet släppte ut för att störa tyskarnas radar, jag minns däremot inte vad vi använde dem till.

Normalt sett skulle man ta sig ner i källaren, men det fanns inte i farmors hus, så vi satte oss alla i städskrubben på första våningen, nu efteråt undrar jag varför, förmodar de inbillade oss att vi var säkra där.

En kväll när det blivit mörkt ringde det på dörren, mycket försiktig gick farfar till dörren och såg att det var en hemvärnsman, han anmärkte på att om han satte sig på knäna utanför ett av våra fönster, så kunde han se en strimma ljus. Mörkerläggningen var alltså inte tillfredsställande enligt gängse regler.

Jag minns också med fasa larmet som gick när tyskarna förväntades flyga in, ett fruktansvärt ödesmättat ljud som verkligen skrämde oss.

Efter kriget minns jag att min mor tog oss in till London, och där stod vi när Winston Churchill körde in genom grindarna till Buckingham Palace, för att hyllas tillsammans med kungafamiljen.

Efter kriget växte en oro i England att ryssarna skulle starta ett nytt krig, så 1948 flyttade vi till Sverige. En lite episod som jag inte själv minns berättade min mor många gånger. På tåget ner till Malmö där min mormor bodde, blev ett par äldre damer intresserade när de hörde vi talade engelska, och frågade var vi skulle åka. När min mor berättade vi skulle till Malmö utbrast en av dem, Nej men inte skall ni väl flytta till Skåne med 2 sådana söta små pöjkar: