Min dotter har flyttat från sin sambo, och de har bestämt sig för att den 6 årige sonen skall bo veckovis hos föräldrarna. Det verkar som mamma och pappa tänker sig ha en så bra relation som möjligt, men jag undrar ändå om någon på Forumet har erfarenhet av ett sådant boende.
Antal svar på detta inlägg: 6
Ja, men min grabb är 16 år och får det inte att fungera med sin pappa så jag kan antagligen inte komma med så mycket positivt. Är det något särskilt som du undrar över....eller är det mest allmänt hur det funkar?
Tack Fibblan, jag undrar mest allmänt hur det fungerar, hur reagerar din son på att byta varje vecka, hur har ni delat upp det ekonomiska, har han full uppsättning kläder hos båda föräldrarna, köper ni kläder var för sig till honom, hur fördelar ni barnbidraget, är umgänget fastställt i tingsrätten eller har ni kunnat komma överens om att detta var en bra lösning?
Grabben är som sagt 16 år och han valde att bo hos pappa efter ett halvår efter våran separation. Idag håller han på att flytta tillbaka efter 3 år till mej.
Han får sitt barnbidrag/studiebidrag själv som han handlar kläder för osv.
Vi har inte delat upp det ekonomiska utan underhållen har gått via F-kassan.
Han har fått pengar av mej när han behövt till något särskilt och månadspeng.
Nu under tiden han bor växelvis så går det på ett ut med underhållet.
Nu är det ganska värdelöst , för han drar och släpar på sina grejer fram och tillbaka pga att han inte vill vara hos pappa så mycket längre.
Jag tror absolut att det fungerar jättebra med växelvis boende om barnet har 2 föräldrar som bryr sig om sitt barn, och man ser till att barnet får vara med att välja. Jag menar en 6 åring har ju oxå egna tankar och vilja.
I vårat fall så felas det pga att pappa tror att ett faderskap innebär att neka sonen så mycket som möjligt. Inte kunna vara flexibel och inte kunna ha en komunikation.
Ja du har kanske inte fått så mycket mera kött på benen efter mitt utlägg, men jag tror inte du behöver oroa dej.
Fråga gärna mera om du undrar.
Han får sitt barnbidrag/studiebidrag själv som han handlar kläder för osv.
Vi har inte delat upp det ekonomiska utan underhållen har gått via F-kassan.
Han har fått pengar av mej när han behövt till något särskilt och månadspeng.
Nu under tiden han bor växelvis så går det på ett ut med underhållet.
Nu är det ganska värdelöst , för han drar och släpar på sina grejer fram och tillbaka pga att han inte vill vara hos pappa så mycket längre.
Jag tror absolut att det fungerar jättebra med växelvis boende om barnet har 2 föräldrar som bryr sig om sitt barn, och man ser till att barnet får vara med att välja. Jag menar en 6 åring har ju oxå egna tankar och vilja.
I vårat fall så felas det pga att pappa tror att ett faderskap innebär att neka sonen så mycket som möjligt. Inte kunna vara flexibel och inte kunna ha en komunikation.
Ja du har kanske inte fått så mycket mera kött på benen efter mitt utlägg, men jag tror inte du behöver oroa dej.
Fråga gärna mera om du undrar.
Annons
Tack så jättemycket, det viktigaste för mig är att du tycker att det fungerar bra, om än under vissa omständigheter. 
Själv så sitter man mitt i smeten med separation just nu och vi håller på att ordna upp det här med boendet för barnen...bara oss 2 emellan.
Vi har 2 barn, en kille på 8 år och en liten tjej på 4 år.
Idèn är att pojken ska bo mestadels hos mig och flickan bor 3 vardagar hos mamma och 2 hos mig och varannan helg har vi båda barnen.
Det är alltså jag som har dem den mesta tiden då killen bor här hela veckan, åtminstone nu första tiden.
Än så länge har det fungerat utmärkt, vi har kläder till barnen på båda ställena, delat upp leksaker, datorer....
Ekonomiskt så får mamma behålla barnbidraget då jag tjänar lite mer än vad hon gör. Mamma köper kläder till tjejen, och jag köper till killen.
Det här är detaljer som man kommer överens om allteftersom de inträffar och för vår del är det inte styrt så hårt.
Det här är ändå inte det viktigaste....det viktigaste är hur barnen upplever situationen och kan få igenom sin vilja ibland.
För vår del så reagerade barnen positivt...de verkar inte alls ha tagit illa vid sig av separationen...och jag antar att det beror på att vi aldrig har varit ovänner, frugan och jag. Tvärtom så tyckte de att det var ganska spännande att få två hus att bo i. Men vad de tänker innerst inne kan man ju aldrig riktigt veta.
Jag vet bara att det hittills har fungerat alldeles utmärkt att barnen bor än hos mig, än hos mamma
Vi har 2 barn, en kille på 8 år och en liten tjej på 4 år.
Idèn är att pojken ska bo mestadels hos mig och flickan bor 3 vardagar hos mamma och 2 hos mig och varannan helg har vi båda barnen.
Det är alltså jag som har dem den mesta tiden då killen bor här hela veckan, åtminstone nu första tiden.
Än så länge har det fungerat utmärkt, vi har kläder till barnen på båda ställena, delat upp leksaker, datorer....
Ekonomiskt så får mamma behålla barnbidraget då jag tjänar lite mer än vad hon gör. Mamma köper kläder till tjejen, och jag köper till killen.
Det här är detaljer som man kommer överens om allteftersom de inträffar och för vår del är det inte styrt så hårt.
Det här är ändå inte det viktigaste....det viktigaste är hur barnen upplever situationen och kan få igenom sin vilja ibland.
För vår del så reagerade barnen positivt...de verkar inte alls ha tagit illa vid sig av separationen...och jag antar att det beror på att vi aldrig har varit ovänner, frugan och jag. Tvärtom så tyckte de att det var ganska spännande att få två hus att bo i. Men vad de tänker innerst inne kan man ju aldrig riktigt veta.
Jag vet bara att det hittills har fungerat alldeles utmärkt att barnen bor än hos mig, än hos mamma
Tack till er båda för att ni brydde er och berättade om ere erfarenheter, beklagar att ni hamnat i en sådan situation.
När man är mitt uppe i det, antager jag att man lär sig leva med det, men som Morfar har man 2 att bekymra sig om, både dottern och barnbarnet och ingen möjlighet att påverka situationen, mer än att man naturligtvis ger det stöd man kan.
När man är mitt uppe i det, antager jag att man lär sig leva med det, men som Morfar har man 2 att bekymra sig om, både dottern och barnbarnet och ingen möjlighet att påverka situationen, mer än att man naturligtvis ger det stöd man kan.
Sida:
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem