Tänk att det ska vara så svårt jämt! Min snart 18 åriga dotter tittar på mig och förväntar sig att få bra råd i de flesta av situationer. Om hon bara visste att jag (för det mesta) är lika villrådig som hon.Och fastän jag säjer det rakt ut är det som att hon inte riktigt tror på det ändå. Det är väl förstås skönt att ha nån man litar på som bollplank. Tror väl ändå inte att man ska vara för "generös"med sina råd.Istället för att ge ett direkt svar om att göra si eller så bör man väl få rådfrågaren att analysera sina val och på så sätt finna svaret man skulle gett "själv".När jag då är så duktig med dotterns vägval ,hur kommer det sig att jag har så svårt med mina egna?Borde jag inte kunna analysera dom på sätt.varför kan jag inte där se dom enkla lösningarna och se givna konsekvenser och resultat av diverse vägval?Dom unga ser det mesta med klarare ögon. En fråga ska besvaras med ja eller nej, det är antingen vitt eller svart. En annan människa är antingen ful eller snygg osv. Det konstiga är hur man utvecklas som människa. Som skolungdom har man en "yta" mot kompisar fast man egenligen är osäker på det mesta.Sen kommer en period då man känner sig säkrare på allt och tror sig veta allt. När man får egna barn som växer upp smyger sig en annan känsla på. Det som förut var så självvklart är plötsligt inte det längre.Den där "andra människan" kanske inte var så ful trots allt. En massa ödmjukhet smyger sig in och stökar till allt som var självklart. Detta är min "fas"nu. Undrar hur det blir sen? Inget blir väl egenligen detsamma sen man insett att ingen människa är god eller ond utan både och , mer eller mindre jämt fördelat. Tycker ni detta låter helt konstigt och sjukt djupt? kanske,kanske inte...