Hej.
Sitter här och funderar och är mycket orolig över min mamma som är 74 år. Hon uppvisar många tecken på att han börjar att ha demens. Visst det finns många sidor att läsa om detta och om hur man skall se tecken på vilken grad osv, men det är kanske inte det viktiga för mig just nu. Det jag undrar över om det finns någon som kan berätta om hur ni handlade och vad ni gjorde för att hjälpa, men också hur nu själva hanterade detta rent känslomässigt, både egna men också den drabbade. Jag börjar som jag skrev vara orolig, men också lite rädd.
Vore tacksam för svar.
devonrex
Sitter här och funderar och är mycket orolig över min mamma som är 74 år. Hon uppvisar många tecken på att han börjar att ha demens. Visst det finns många sidor att läsa om detta och om hur man skall se tecken på vilken grad osv, men det är kanske inte det viktiga för mig just nu. Det jag undrar över om det finns någon som kan berätta om hur ni handlade och vad ni gjorde för att hjälpa, men också hur nu själva hanterade detta rent känslomässigt, både egna men också den drabbade. Jag börjar som jag skrev vara orolig, men också lite rädd.
Vore tacksam för svar.
devonrex
Antal svar på detta inlägg: 1
Jag har jobbat med gravt dementa i flera år, och har bara ett råd att ge; sök läkare för en utredning. Det KAN vara demens men det kan vara annat också. Är det demens, måste det klargöras vilken typ det är: Alzheimers, vaskulär etc. Det ger snarlika symtom men är olika. Den vaskulära, en propp "vandrar" i hjärnan, där visar patienten till en början stundtals inga symtom alls då proppen är lös. Utred först och vid diagnos pratar du först med en kurator på sjukhuset. Därefter tar du kontakt med demensförbundet, www.demensforbundet.se, som ger information, föredrag kanske. En stor hjälp för anhöriga är nämligen utbildning i sjukdomen så man vet vad som kommer, varför mamma beter sig som hon gör. Demensen är en personlighetsförändrande sjukdom och handlar inte bara om glömska. Logik försvinner. I början försvinner namn på enkla ting. Tvättställ blir "det där vita". Att säga vad som ska göras fungerar inte längre. Visa i stället, så rutinen får ta överhanden. Säg inte "ta på strumpan" utan sätt strumpan på tårna så fortsätter den sjuke att dra på den.
Lycka till! Jag beklagar om din mamma visar sig ha sjukdomen.
PS. Jag jobbar inte längre med dementa ...
Lycka till! Jag beklagar om din mamma visar sig ha sjukdomen.
PS. Jag jobbar inte längre med dementa ...
Sida:
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem