Jag har just sett programmet om Bobby, den lille pojken som dödades av sin mamma och hennes sambo.
Vad är det som händer med människor som kan göra något sådant? Döda ett försvarslöst barn?
Hur ska vi kunna besegra ondskan i våra liv?
Varför blir en del människor mördare?
Svåra frågor, det finns säkert inga entydiga svar, men jag kände att jag "var tvungen att skriva av mig" och hoppas att alla Ni IS-are har synpunkter som vi kan tala om och lova varandra att vara observanta för att förhindra att detta aldrig sker igen.
Det sker barnamord runt om i världen, det vet jag. Men just nu är det Bobbys öde som berör mig mest.
Vad är det som händer med människor som kan göra något sådant? Döda ett försvarslöst barn?
Hur ska vi kunna besegra ondskan i våra liv?
Varför blir en del människor mördare?
Svåra frågor, det finns säkert inga entydiga svar, men jag kände att jag "var tvungen att skriva av mig" och hoppas att alla Ni IS-are har synpunkter som vi kan tala om och lova varandra att vara observanta för att förhindra att detta aldrig sker igen.
Det sker barnamord runt om i världen, det vet jag. Men just nu är det Bobbys öde som berör mig mest.
Antal svar på detta inlägg: 5
Moppan, jag såg också det här programmet om Bobby, och det var nog det mest gripande jag någonsin sett på TV. Ingen kan ana eller föreställa sig vilket helvetet den här lille pojken levde i, och ingen möjlighet hade han att få hjälp.
Den stackaren fick tydligen aldrig känna kärleken från en mor o far, och jag kände stort obehag när hans mormor berättade för reportern att hon ofta gick till hans grav för att prata med honom, ofta pratade hon då om att han måste förlåta dem, som utfört dessa bestialiska handlingar.
Det sägs vara omanligt att gråta, men jag kan erkänna att det kom en del tårar under detta reportage, det är så ohyggligt grymt.
Den stackaren fick tydligen aldrig känna kärleken från en mor o far, och jag kände stort obehag när hans mormor berättade för reportern att hon ofta gick till hans grav för att prata med honom, ofta pratade hon då om att han måste förlåta dem, som utfört dessa bestialiska handlingar.
Det sägs vara omanligt att gråta, men jag kan erkänna att det kom en del tårar under detta reportage, det är så ohyggligt grymt.
Tack Micke03, då är jag inte ensam om tårarna.
Men jag är orolig för att det finns många fler "Bobby" runt om i Sverige. Och det gör mig förtvivlad och arg.
Tänk om vi alla kunde ha kurage nog att säga ifrån på alla möjliga sätt när vi misstänker någon form av barnmisshandel. Om vi så bara räddar en enda liten unge, så är det värt allt.
Jag är rädd för att vi svenskar sätter på skygglapparna "när vi ser något vi inte vill se eller höra".
Skärpning, säg ifrån när Ni ser något som inte verkar rätt.
Men jag är orolig för att det finns många fler "Bobby" runt om i Sverige. Och det gör mig förtvivlad och arg.
Tänk om vi alla kunde ha kurage nog att säga ifrån på alla möjliga sätt när vi misstänker någon form av barnmisshandel. Om vi så bara räddar en enda liten unge, så är det värt allt.
Jag är rädd för att vi svenskar sätter på skygglapparna "när vi ser något vi inte vill se eller höra".
Skärpning, säg ifrån när Ni ser något som inte verkar rätt.
Moppan, jag har faktiskt varit ute för ett misstänkt fall i min egen familj för ett år sedan.
Det var under en period då jag passade mitt barnbarn väldigt mycket, eftersom hans mamma o pappa jobbade oregelbundna tider, pojken var då 5 år.
Det började med att han sa till mig en gång att "pappa slår mig", jag tog det väl inte riktigt på allvar, men när det sedan allt oftare upprepades, och han även hade sagt det till andra, så tog jag kontakt med sociala myndigheter. Pojken och mamman blev kallade till samtal, och då socialassistenten talade enskilt med pojken, så berättade han samma för henne.
Det sattes igång en utredning som pågick i 3 månader, men som sedermera lades ner i brist på bevis. Jag tvekade aldrig att göra detta, även om det drabbade hela släkten på sätt o vis. Pojken o hans mamma fick bo i min lilla lägenhet hela tiden, och det var en väldigt jobbig sommar, naturligtvis även för pappan.
Jag ångrar dock ingenting, och kommer aldrig att tveka att göra om samma sak igen, om det skulle framkomma nya misstankar som berör något av mina barnbarn, det är som jag tycker en skyldighet, och man måste i första hand tänka på barnet.
Det var under en period då jag passade mitt barnbarn väldigt mycket, eftersom hans mamma o pappa jobbade oregelbundna tider, pojken var då 5 år.
Det började med att han sa till mig en gång att "pappa slår mig", jag tog det väl inte riktigt på allvar, men när det sedan allt oftare upprepades, och han även hade sagt det till andra, så tog jag kontakt med sociala myndigheter. Pojken och mamman blev kallade till samtal, och då socialassistenten talade enskilt med pojken, så berättade han samma för henne.
Det sattes igång en utredning som pågick i 3 månader, men som sedermera lades ner i brist på bevis. Jag tvekade aldrig att göra detta, även om det drabbade hela släkten på sätt o vis. Pojken o hans mamma fick bo i min lilla lägenhet hela tiden, och det var en väldigt jobbig sommar, naturligtvis även för pappan.
Jag ångrar dock ingenting, och kommer aldrig att tveka att göra om samma sak igen, om det skulle framkomma nya misstankar som berör något av mina barnbarn, det är som jag tycker en skyldighet, och man måste i första hand tänka på barnet.
Annons
Jag kan inte förstå att man kan vara så grym hur kan man som mamma bara göra så jag förstår det inte.Jag lider av att veta att lille Bobby fick lida så hemska saker som de gjorde med honom.Jag skulle göra precis som ni inte tveka en sekund om jag misstänker att något barn far illa,alla ska vara observanta.För tyvärr finns det sjuka monster i vår värld.
Hej läste det du skrivit,jag har också sett programet och det är vidrigt hur folk kan bete sig mot varandra.Man blev väldigt illa berörd.Men kom att tänka på en sak många såna här fall man läst om och sett eller varit med om har det oftast handlat om folk som har haft det en jävlig barndom.Det finns det ju iof många som har haft det och lever normala liv.Men är det inte dags att vi börjar ta bättre hand om varandra istället i skolan på arbetet eller hemma eller var som helst.Hellre säga till en gång för mycket eller en gång för litet.Jag har iallafall fått lära mig att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv och det har funkat bra för mig iallafall.Håll ögona öppna mer och orka bry er mer,så kan det nog bli en bättre värld,någorlunda iallafall.Man behöver ju inte göra några stora grejer.en klapp en kram vänliga ord eller andra småsaker så kanske man kan hindra att bägaren rinner över för vissa
Sida:
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem