Ibland så känner man sig väldigt konservativ.
Jag satt tidigare idag och kollade på "Tomten är far till alla barnen". Det är en film om olika familjer som har barn med andra människor, i ett sällskap på ett antal personer. Nu är det väl inte så extremt i alla fall.
Men det är ju dessvärre så, att antal förhållanden som spricker är betydande. Vad tror ni var bättre förr, som gjorde att det var färre skilsmässor med mera? (Jag har ingen direkt källa, men jag är relativt övertygad om att det är på detta vis). Vad var det dessa gjorde annorlunda?
Ni som är äldre på detta forum, lever ni tillsammans med er fru/man som ni träffade vid en betydligt mer yngre ålder?
Det känns idag, som att när människor står i kyrkan och lovar varandra allt som har med giftermålet att göra, att det inte har någon betydelse, för oftast så är det allt som ofta människor skiljer sig inom några år.
Det är inte helt ovanligt att barn bor med andra syskon, där det är halvsyskon, där den ena föräldern har barn med ett flertal olika män/kvinnor.
Det känns som dagens unga vuxna, inte tar giftermålet på allvar på det viset. Där det kan skilja sigoch sedan gifta om sig, och få barn med en ny partner och så fortsätter det på detta sättet.
Jag skrattade så gott när jag såg "Tomten till alla barn" den var så klockren. Även om det överdrevs lite, men själva handlingen hur det ser ut för många familjer idag.
Jag satt tidigare idag och kollade på "Tomten är far till alla barnen". Det är en film om olika familjer som har barn med andra människor, i ett sällskap på ett antal personer. Nu är det väl inte så extremt i alla fall.
Men det är ju dessvärre så, att antal förhållanden som spricker är betydande. Vad tror ni var bättre förr, som gjorde att det var färre skilsmässor med mera? (Jag har ingen direkt källa, men jag är relativt övertygad om att det är på detta vis). Vad var det dessa gjorde annorlunda?
Ni som är äldre på detta forum, lever ni tillsammans med er fru/man som ni träffade vid en betydligt mer yngre ålder?
Det känns idag, som att när människor står i kyrkan och lovar varandra allt som har med giftermålet att göra, att det inte har någon betydelse, för oftast så är det allt som ofta människor skiljer sig inom några år.
Det är inte helt ovanligt att barn bor med andra syskon, där det är halvsyskon, där den ena föräldern har barn med ett flertal olika män/kvinnor.
Det känns som dagens unga vuxna, inte tar giftermålet på allvar på det viset. Där det kan skilja sigoch sedan gifta om sig, och få barn med en ny partner och så fortsätter det på detta sättet.
Jag skrattade så gott när jag såg "Tomten till alla barn" den var så klockren. Även om det överdrevs lite, men själva handlingen hur det ser ut för många familjer idag.
Antal svar på detta inlägg: 6
Du har rätt i mycket i det Du säger. I mitt fall,så växte vi ifrån varandra som det så vackert sägs, men våra barn var vuxna och utflugna .De tog inte så stor skada av det.Men är man också ovänner ( ja,ingen skilsmässa är helt omärklig för närstående) med små barn blir allt mycket värre, med stora problem för först och främst barnen.
Du har så rätt! Idag är det allt för lätt att skiljas, och allt för få som vill lägga ner någon ansträngning på att försöka lösa problemen.
Vi som är gamla hade dessutom en annan moraluppfattning, visst träffade man många tjejer och hade roligt, men jag tror att man tänkte sig för lite mer än idag, innan man stod framför altaret.. Idag verkar det som äktenskapet för en del är ett led i livserfarenheten, man vill prova på och se hur det är, tycker man inte det är roligt så skiljs man. Det tragiska är ju att barn föds även i sådana äktenskap, och det är de som kommer att lida mest.
Säger jag, en gubbe som skilde sig efter 19 år med 2 barn och 4 barnbarn
Vi som är gamla hade dessutom en annan moraluppfattning, visst träffade man många tjejer och hade roligt, men jag tror att man tänkte sig för lite mer än idag, innan man stod framför altaret.. Idag verkar det som äktenskapet för en del är ett led i livserfarenheten, man vill prova på och se hur det är, tycker man inte det är roligt så skiljs man. Det tragiska är ju att barn föds även i sådana äktenskap, och det är de som kommer att lida mest.
Säger jag, en gubbe som skilde sig efter 19 år med 2 barn och 4 barnbarn
Ja tycker nog att många skiljer sig utan först försöka prata med varandra. Visst det är inte alltid det fungerar det vet jag. Själv har jag varit gift i 41 år och det har gott bra. 
Annons
Jaha? Och varför skulle det ha varit så mycket bättre förr? Antalet skilsmässor är väl inget mått på att det är sämre? Själv är jag skild och har det jättebra. Mina föräldrar är skilda och har det jättebra så som jag kan tolka deras liv.
Jag tror faktisk att det är tvärt om. Många som inte vågade skilja sig förr i tiden borde nog egenligen ha gjort det om det alternativet hade funnits i dras sinnevärld. Men då höll man ihop i "vått och torrt" som det hette på den tiden. Många gånger nog i vått av tårar som gräts i ensamhet vilket man kanske inte hade behövt om man hade funnit en ny väg i livet genom en skilsmässa. Framför allt kvinnor har nog kämpat många gånger långt mer än vad jag tror att de mår bra av "för barnens skull".
Nej jag tycket det är fantastiskt skönt att vi kan välja våra egna liv varje dag. Välja att vara nära de vi har valt att gifta oss med. Och om det inte fungerar så kan vi välja att lämna varandra. Vi blir därmed ansvariga för vårt liv och dess innehåll varje dag och inte bara den dag som vi gifter och säger ja.
Jag tror faktisk att det är tvärt om. Många som inte vågade skilja sig förr i tiden borde nog egenligen ha gjort det om det alternativet hade funnits i dras sinnevärld. Men då höll man ihop i "vått och torrt" som det hette på den tiden. Många gånger nog i vått av tårar som gräts i ensamhet vilket man kanske inte hade behövt om man hade funnit en ny väg i livet genom en skilsmässa. Framför allt kvinnor har nog kämpat många gånger långt mer än vad jag tror att de mår bra av "för barnens skull".
Nej jag tycket det är fantastiskt skönt att vi kan välja våra egna liv varje dag. Välja att vara nära de vi har valt att gifta oss med. Och om det inte fungerar så kan vi välja att lämna varandra. Vi blir därmed ansvariga för vårt liv och dess innehåll varje dag och inte bara den dag som vi gifter och säger ja.
Du har rätt i hur det var "förr"! Men änndå tar många för lätt på att gå skilda vägar.Kanske de skulle tänka lite på för "barnas skuld" än vad som görs idag! Enligt min uppfattning. 
Jag vill påstå att många egentligen VILLE komma ifrån varandra, men det gick inte för ekonomins skull.
Jag är född 1944 och ganska många av mina kamrater har varit "hem mafruar" när barnen var små, ingen direkt yrkesutbildning och därmed svårigheter att försörja sig och barnen.
Själv valde jag att bli ensam förälder och visst var det kämpigt många gånger, men det har medfört att jag trivs med ensamheten och disponerar min egen inkomst. Visserligen har jag aldrig haft s k "bra betalt", men det går runt, om än med ett nödrop ibland.
Det är dock mer värt att det inte finns någon som talar om för mej vad jag ska göra, så det är bara min egen vilja (och hälsa) som bestämmer numera.
Låter jag egoistisk? Men det är jag inte, däremot väljer jag själv vem jag vill umgås med, vem jag vill hjälpa - om jag kan, och om och när jag vill umgås med folk. Jag lovar att det är skönt att slippa kommentarer när man mår dåligt och har ont. Ingen annan behlöver lida av det dåliga humöret, det är bara jag själv som blir utsatt för det.
Det är viktigt att trivas med sig själv, för om man inte gör det, så är det svårt att trivas med någon annan.
Nu säger jag godnatt till er alla och tar en bra bok med in i sängen och mår så bra det går.
Jag är född 1944 och ganska många av mina kamrater har varit "hem mafruar" när barnen var små, ingen direkt yrkesutbildning och därmed svårigheter att försörja sig och barnen.
Själv valde jag att bli ensam förälder och visst var det kämpigt många gånger, men det har medfört att jag trivs med ensamheten och disponerar min egen inkomst. Visserligen har jag aldrig haft s k "bra betalt", men det går runt, om än med ett nödrop ibland.
Det är dock mer värt att det inte finns någon som talar om för mej vad jag ska göra, så det är bara min egen vilja (och hälsa) som bestämmer numera.
Låter jag egoistisk? Men det är jag inte, däremot väljer jag själv vem jag vill umgås med, vem jag vill hjälpa - om jag kan, och om och när jag vill umgås med folk. Jag lovar att det är skönt att slippa kommentarer när man mår dåligt och har ont. Ingen annan behlöver lida av det dåliga humöret, det är bara jag själv som blir utsatt för det.
Det är viktigt att trivas med sig själv, för om man inte gör det, så är det svårt att trivas med någon annan.
Nu säger jag godnatt till er alla och tar en bra bok med in i sängen och mår så bra det går.
Sida:
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem