Från det ena till det andra...... får man skriva lite längre?
En dag när jag var ute på min vanliga ridtur i Tranviksskogarna, kom jag fram till ett stormfällt träd som låg över stigen där jag och islandshästen Garpur kom travande i lagom takt. En liten markering med klackarna fick min färdkamrat att förstå, att här skulle det hoppas. Och galant kom vi över det lilla hindret. Okej, en vilopaus var på sin plats. Solen gassade och tussilagor och spröda blåsippsknoppar tävlade om att förnöja min blick. Det var vindstilla och tyst som det brukar vara långt bak i Sund, endast en förvirrad talgoxe sökte förgäves efter en maka att häcka ihop med.

Jag satte mej ner på trädstammen för att vila en stund, En vilsen myra knagglade mödosamt fram över den grova barken. Man ville nog gärna fråga: Vet du överhuvudtaget vart du är på väg? Garpur frustar lite förstrött och undrade vad det här nu skulle vara bra för. Trädet, en jättelik tall, hade dragit upp en stor rotvälta när det föll, och en massa stenar hade kommit i dagen. Jag såg att stenarna var släta och fina. Jag tog upp en av dem Den var alldeles rund och lagom stor att ha i handen.

Det är konstigt att den kan vara så slipad och fin när den har legat här under trädroten mitt i skogen tänkte jag. Jag kom på att det måste ha varit den tusentals meter tjocka inlandsisen som har slipat den, när denna började röra på sig för så där en cirka tiotusen år sen.
Den här stenen kanske var stor som ett hus när isen började mala ner den.
Det är fantastiskt att ha en så gammal sak i sin hand och inte nog med tiotusen år, den är lika gammal som jorden, enligt vetenskapen flera miljarder år.
Vad är antikviteter som grekiska krukskärvor och blåvitt Mingporslin mot detta! Det finns väl inget annat föremål än en sten som är så gammalt och som man kan hålla i sin hand.
Den här stenen har ju varit med om alltihop, från början. Tänk på detta nästa gång du sparkar till en sten !
Jag började tycka att det var en riktigt fin sak jag hade hittat, så jag tog hem den för att lägga den på hedersplatsen på mitt databord, till höger, närmast skärmen - så den skulle falla mej i blicken, då jag ville vila ögonen en stund.

Jag tittar på den ibland, den är inte ”stendöd”. Jag tycker den talar till mig. Man får den sinnesfrid, som så ofta saknas vid stressiga stunder. Det är visserligen bara en vanlig gråsten, men ändå !
Glada hösthälsningar från en skrivklådig ålänning

Tack Alandia, det fick mig att stanna upp o tänka på lite annat än Forum och datorer, du har tydligen fått en gudagåva, nämligen att kunna skriva.

Kul att någon i alla fall gillar min skrift. jag har åtskilligt i byrålådan... skriver lite för olika pensionärstidningar och lokaltidningar ibland då inspirationen spirar, och då det klickar till i hjärnbarken. ....skall se vad som "passar för IS-medlemmar" Nånting som stillar sinnet lite grann?

pensionär: lite godnattlektyr under rubriken ÖVRIGT här i forumet. Ifall du inte slaggar in innan .......