Vägen bort
Den gamla skogstigen ledde egentligen ingenstans. Garpur, min vän islandshästen skrittar lugnt och sävligt. Jag njuter av varje sekund. Vi nådde liksom aldrig vägens ände. Den var gammal och knölig och hade trampats av generationers fötter, i alla sorters skor från lätta smidiga gjorda av näver, i trätofflor, grova kängor och gummistövlar.
Även tusentals avtryck av hästhovar, både skodda och barfota, har inpräntats i sanden. Åtskilliga tankar hade fötts just här, bekymmer av olika slag kanske avreagerats. Man kan tänka sig att älskande par gått stigen fram med ögon bara för varandra omedvetna om den vackra inramningen. Några kanske gått med ränseln fylld efter en lyckad jaktdag eller andra återigen har kommit på hemväg från en dagsfärd till handelsplatsen.
Några har säkert också gått här i sorgsna och tunga tankar sökande efter den ro och frid som endast naturen kan skänka.

Idag flöt solskenet in mellan stammarna och gav skuggor och dagrar över gamla fjolårslöv och över det första grönskande bladverket. Fåglarna övade sina skalor medan de letade efter gamla beprövade boplatser. Det lyste, skimrade och glimrade, trolldomen var nära, man kunde nästan ana sig till att bortom nästa krök träffa på någon från sagans och mystikens värld. Men stigen slingrade fram och än var jag och Garpur väldigt allena tills en liten glimt av Lumparn kom i synfältet. Vi hade kommit ut på ett kalhygge. För övrigt en bedrövlig syn enligt mitt förmenande. Väl nere vid strandbrynet lyfter en flock änder som blev störda och flög upp med ett brak, tydligen i fullfärd med sitt bobygge.

Efter ett tag valde jag att avvika från stigen som syntes ändlös och red upp till toppen av byberget varifrån jag hade en betagande utsikt över byn Tranvik, som från tiden hedenhös har bebotts av idoga bönder. Där låg de. Snygga prydliga gårdar, som i generation efter generation hållit den åländska bygden levande. Med ryggen mot en martall satte jag mig ner, öppnade mitt smörgåspaket och bara njöt. Garpur frustar som vanligt och får sin beskärda del från sadelväskan. Äppelklyftor, knäckebröd och en morot till efterrätt. En ekorre skymtade i snåret intill obeslutsam om han skulle våga sig fram och tigga lite smulor från min matsäck.

Vilken terapi för kropp och själ, tänkte jag, det ändå är att ta sig fram på den här trolska stigen som ingen vet vart leder. Bort från stadens larm och hets, känna oro och bekymmer vika, och bara insupa lugnet och harmonin en dag lik denna. Mitt i naturens sköte.
När jag sitter upp och innan vi börjar nerfärden lämnar jag kvar det som återstår av min måltid till min lilla ekorre att kalasa på.

Så står vi återigen på stigen, kanske följer vi den ett stycke längre en annan gång men eftersom det börjar kvällas går vi på hemväg. Garpur verkar nöjd med dagen. Ännu en dag. Lev i nuet! Morgondagen är oförutsägbar.
alandia