Jag går inte upp på taket längre!.. För 20 år sen sprang jag obehindrat på taket utan att tänka på faran att ramla ner. Höjdkänslan å räddheten kommer nu, när jag står på stegen och är vid andra våningen. Måla fönstren på andravåningen går bra, utan problem, står obehindrat med överkroppen lutad utanför stegen. Men sedan att gå uppåt, kommer jag med huvudet två steg på stegen över fönstret där så är det omöjligt att jag kan släppa stegen. Hjälper inte att jag håller mig i en pensel. Krampaktigt så håller jag stenhårt i stegen, men så två steg ner så är det inga problem.
Är det så att man har blivit klokare med åren och inser faran med att vara högt på en stege. Eller kanske det bara psykologiskt har satt sig på hjärnan. Oförklariga saker får man uppleva med åren.