Hej Stefan ! En mycket bra och välmotiverad frågeställning. Tyvärr är jag själv för gammal för att kunna vara till någon hjälp, när jag och även mina barn växte upp fanns inte ens miniräknarna än mindre datorer. Men jag kan helt klart förstå er oro, både din och din hustrus. Som jag känner det rent spontant är det helt klart att man som förälder måste försöka ha koll på vad ungarna ägnar sig åt. Om inte annat så är det så att de förbrukar mycket av sin energi och sina sinnen på diverse spel-program. Så det blir ibland mycket lite kvar för att lära sig och bli " inprogrammerade " på alla andra saker och kunnskaper som är mycket mer väsentliga i det kommande livet. Det är ju även så att det är " uppväxtåren " som man har möjlighet att lära sig olika saker, så att de "sitter kvar". När det gäller matematik tex. lär det vara så att efter 20-årsåldern börjar förmågan att lära sig definitivt att avta. Sedan finns det kanske inget sätt att definitivt radera nollor och ettor i hjärnan så att nya data kan skrivas in. Det kanske inte fungerar att bara försöka skriva över tidigare använda dataområden.

Man kanske kan jämföra det hela med hur lagringskapacitet och tillgänglighet förändras på en hårddisk när den börjar bli några år gammal. Kanske det är samma sak med hjärnan att om man fyller den med en massa, för kommande livet oväsentliga saker, så finns det inte plast eller utrymme för alla andra mycket viktigare och väsentliga data.

Förlåt om detta blev lite väl långt och flummigt men det är definitivt en mycket viktig och väsentilg fråga hur man ska hjälpa sina barn att programmera sina hjärnor på ett ur mänsklig synpunkt bra sätt. Alltför mycket spel och filmer mm tar definitivt för mycket av den tillgängliga kapaciteten.

Det finns en liten parallell i skolundervisningen. I den, i mina ögon, "flumskola" som mer och mer utvecklas nu får barnen själva välja vad de ska läsa och lära sig. Det ska inte finnas något tvång bla.bla. Detta medför ju då att det inte finns plats eller lust att programmera in alla andra kunskaper och ämnen som definitivt är väsentliga och värdefulla när barnen ska gå vidare i livet. Dessutom har de bibringats en uppfattning att det bara är sådant som är lätt och roligt som de behöver lära sig.

När jag växte upp hade vi hemläxor nästan varje dag. Och de måste göras först innan man fick ägna sig åt fotboll eller modellflygplan eller annat. Ofta fanns det ingen tid och ork kvar att tex sitt vid en dator och skjuta eller slå sönder fiktiva figurer.
Det var kvällsmat och natti natti och sedan gick man till skolan igen nästa dag. Vi gick även halva lördagen och ni ser ju följderna, jag har nu blivit halvtokig som skriver en sådan här massa dynga. Men jag har levt ett gott liv och nu på senare år även lärt mig att kunna spela spel på datorn och till och med kunna prata i mobilen.

Stefan, jättebra fråga. Min kille är bara ett år så han har inte börjat intressera sig för dataspel än, men jag har en dotter som är sju. Hon är inte ett dugg intresserad av våldsamma spel utan vill ha lite gulligare grejor. Så med henne är det inga problem. Killar vill ju ha mer action och när min grabb blir större kommer jag försöka välja action utan våldsfixering, i möjligaste mån. Jag tror absolut att våldsspel och våldsfilmer påverkar barn och är en faktor som förklarar avhumanisering av offer i ungdomsvåld. Så dramatik (som killar kräver) men utan våld.
Sen är det klart att pedagogiska spel är bra, alltså med ambitionen att barn ska lära sig något. Där håller jag med hustrun. Men jag tror att för killar krävs det också (uppblandat) dramatik, dom har ett behov av det som måste få utlopp.

Det har ju seglat upp en helt ny kategori av datorspel nu. Jag tänker mest på online "sällskaps" spelen, där killarna o tjejerna promenerar runt o "umgås".
Grabben är nio, och tillbringar sin utmätta datortid i något som heter Habbo Hotell. Är det någon som känner till det?

Jag måste erkänna att jag inte tagit reda på exakt vad det är för något. (Mmmm.. jag vet... det är mitt ansvar att göra)

Men att ungarna lär sig konsten att socialisera, samtidigt som de löser olika problem och lär sig tänka själv, är ju en utmärkt sak i sig.

Jag har en tjej på 10 år och en kille på 7 år.
Den enda gräns jag satt är att dom inte får spela skräckspel som dom kanske kan få mardrömmar av.
När det gäller "blodiga" spel där man antingen skjuter andra eller slåss så blodet stänker så är jag ÖVERTYGAD om att mina barn förstår att det är på låtsas.
Det har ju varit en del skriverier om barn som har gått ut på stan och utövat saker dom sett på film eller upplevt i ett dataspel och jag tror säkert att det kan vara en utlösande faktor, MEN jag är lika säker på att det är något annat som står fel till hos dessa personer och att detta beteende skulle ha visats sig så småning om iallafall jag är dessutom säker på att barnens uppfostran och föräldrarnas sätt att förklara för barnen om rätt värderingar spelar stor roll i hur barn agerar.
Men det är klart att det är lätt och enkelt att SKYLLA på dataspel och filmer istället för att granska sig själv....
Så jag tycker självklart att grabben din ska få spela dom spel han tycker är kul....jag är själv uppväxt utan en massa förbud och jag hör nog varken hemma som galen yxmördare eller annan psykotisk person....

//Robban

Måste erkänna att jag själv älskar Hitman spelen.

Man kan spela det väldigt länge p.g.a att det finns alltid många lösningar på uppdragen man skall lösa.
Man kan spela om igen fast med en annan metod.
Man premieras om man klarar uppdraget med så lite våld som möjligt. Listighet belönas.
Man kan också spela spelet råbarkat och skjuta sig igenom allt.

Spelet är så pass svårspelat att de yngsta brukar inte klara av det riktigt.