Att skiljas är att dö lite grann som det heter i en sång tror jag o där ligger lite sanning bakom om man tänker efter, för när paret träffas så är allt guld o gröna skogar. Oavsett vad orsaken är bakom skilsmässan så var de lyckliga i början.
Det är alltid barnen som kommer i kläm för vi vill att de ska ha det bra o veta vad som är bäst i ett olyckligt äktenskap är inte alltid lätt.
Står man utanför o ser vad som sker är man alltid klokast men det ät inte lätt att se eländet när man är mitt inne det.
Misshandel o annat otäckt är det värsta som en person kan råka ut för av sin partner för visst älskar hon/han den som utför handlingen. Dessa personer behöver hjälp att komma vidare.
Vet inte om jag kan hålla med om att det finns lyckliga skilsmässor, att dem kan vara vänner betyder inte att det har varit en bra skilsmässa. De har kanske lärt sig att vara vänner för ev barns skull.
Många växer ifrån varandra om de har varit gifta sen unga år o fått andra värderingar i livet. Då är förutsättningarna bättre för vänskap än om de har haft det stormigt el misshandel, otrohet har förekommit.
Det är så lätt att säga att så hade inte jag gjort mm. Har man aldrig varit i situationen kan man inte veta man kan bara gissa hur man själv skulle ha agerat.
Kärleken är blind sägs det o det är den nog för annars hade det inte förekommit olyckliga förhållande/äktenskap.

Det tar tid att lära känna en annan person alltså tar det tid att få ett förhållande att fungera. Många gifter sig, flyttar ihop efter en alldeles för kort tid, utan att de lärt känna varandra riktigt. Jag tror att detta är en av orsakerna för många av skilsmässorna.

Det är inne nu med familjeterapi så kanske det blir bättre med tiden.
Nä ta det lugnt o lär känna den andre personen bättre innan ev giftemål o familj, för barn kan aldrig reparera ett äktenskap som är på väg att spricka.

Fibblan handen på hjärat visst hade du gärna varit utan denna erfarenhet?
Sen önskar du någont omöjligt att du ångrar hur han skötte det hela! Det är han som skall ångra sig inte du, för du gjorde inget fel! Kom ihåg att det är alltid den som varit otrogen som gjort fel inte den som stått trogen vid sin nästas sida. Visst, jag kan förstå att frestelserna kan bli alltför stora ibland och både kvinnor och män hoppar över skaklarna, men finns kärleken då finns även förlåtelsen nära till hands. Dock kommer det aldrig att bli som det en gång varit! Mitt råd är, gå hem innan ni går och lägger er.

Just nu ligger jag själv i en separation....en som jag själv skulle vilja beteckna som en av de "lyckligare" om man nu kan använda det ordet.
Jag har läst tråden med intresse och där var en sak som jag vill kommentera lite närmre.
Vilmas text
"Ett nytt fenomen på kärlekshimlen är att båda kommit till insikt om att de har det bättre var och en på sitt håll, men det är inte skilsmässa i ordets rätta mening! Det är bara en tyst eller öppen överenskommelse att båda vill vara unga ett tag till även om det finns barn med i bilden. Det är inte alltid roligt att bli vuxen!"

Det är den här passagen som stämmer bäst in på oss här hemma....det var en överenskommelse som vuxit fram under några år...nej, rättare sagt så är det något jag kom till insikt om efter att ha sett hur vi divergerade i allt man kan tänka sig från inredningssmak till våra åsikter.... men jag förstår inte alls det där om att bli vuxen. Jag har ingen längtan efter att vara "ung" ett par år till !
Exfrugan däremot....nu ska det hållas fester, äventyras....ja, jag får oftast ha barnen för hon verkar inte ha tid med dom.
Och inte mig emot...jag älskar att ha barnen nära, även om de kan vara jobbiga som tusan ibland så är de mina små juveler.

Som jag ser det så är det bättre att avbryta en relation som är på väg att försämras innan den blir verkligen dålig...bättre för alla parter.
Vi har målsättningen att vi ska bo så pass nära varandra att barnen fritt kan cykla mellan oss och ha kvar båda föräldrarna...om än under olika tak.

//Breeze

Detta är en tråd som gett mig väldigt mycket, och jag gläds åt alla , som skrivit att de kommer överens, även om de bor på olika håll.

Värre tycker jag det är för min dotter, hon har bara varit särbo i 2 månader, och hennes relation till sin f.d är mycket ansträngt, beroende på att sonens pappa har en fobi som heter skridskor o ishockey. Den veckan pojken är hos sin pappa, måste han åka skridskor helst varje dag, han är 6 år för 2 veckor sedan, och skall enligt pappan dels träna med sina jämnåriga, dels med 8-9 åringar, gå på skridskoskola, träna shorttrack och gå på Mif Redhawks hemmamatcher, dessutom så vill hans pappa att de åker på allmänhetens tider i någon ishall om det blir någon ledig dag, och allt med motiveringen att han måste om han skall bli något.
För egen del tror jag att detta kommer att avskräcka honom så småningom, en liten kille måste få en chans att leka med kompisar, vilket för närvarande är omöjligt, med alla istider att passa, och inget barn mår bra av att påtvingas något.

Problemet uppstår de veckor han är hos sin mamma, för då ringer han dagligem och vill boka in honom på olika isaktiviteter, men än så länge orkar mamma säga nej, det räcker med två gånger i veckan tycker hon, och så skriks det i telefon till någon av dem lägger på luren.

Det är väldigt jobbigt som morfar att behöva se att ens barnbarn och även vuxna barn, skall behöva uppleva detta, men det är också svårt att veta var man skall sätta gränsen för sin egen inblandning.

Micke03!

Jag tycker du skall fråga din dotter om hon tycker att detta kan hålla på.
Det låter ju fullkomligt vansinnigt att pressa en 6-åring på detta vis.

Jag anser att fadern inte är lämplig som vårdnadshavare. Kontakta
sociala myndigheter, om din dotter godkänner det. Man kan visst
ringa till BRIS www.bris.se och vara anonym, men trots detta få råd hur
man tacklar ett sådant ärende.