Detta har ju börjat diskuteras alltmer, och hoppas jag inte trampar någon på tårna, men ligger det inte lite sanning i det?
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16704588.asp
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16704588.asp
Antal svar på detta inlägg: 24
Nej det är jag inte,skönt är väl det. Men alla de som är det får nog det tufft,om nu läkarna har fått nya riktlinjer om att bedömma om man är sjuk eller ej.
Sverige är tydligen det enda landet i världen som har ett sjukdomssymptom som heter utbrändhet.
I andra länder är man deprimerad.
Har träffat flera som har blivit sjukskrivna för utbrändhet.
De har det oftast haft tråkiga jobb inom stat eller kommun.
Själv är jag inte drabbad av detta fenomen.
I andra länder är man deprimerad.
Har träffat flera som har blivit sjukskrivna för utbrändhet.
De har det oftast haft tråkiga jobb inom stat eller kommun.
Själv är jag inte drabbad av detta fenomen.
Jag vet inte vad jag ska säga... Men utbrändhet och att vara deprimerad är inte samma sak.. Inte vad jag fick lära mig när jag läste omvårdnad i alla fall. Och det finns även "fall" där folk har trivts på jobbet men ändå gått in i "väggen".
Jag tycker det är konstigt om man inte kan klassa "utbrändhet" som sjukdom men Fibromyalgi är det.. Förr var det ju samma prat om det och "el överkänslighet"..
Vad alla politiker bör känna till att vi är alla olika, de verkar gå efter sig själva och inte lita på medmänniskan. Jag kan ta ett exempel (som Inte rör sjukdom): När jag fortfarande var arbetslös så fick jag av min arbetsförmedlare höra: "Du kan ju inte påstå att det inte finns jobb, jag jobbar ju"...
Det är ju samma sak som när en politiker tänker: "Vadå utbränd, jag jobbar ju"..
Jag tycker det är konstigt om man inte kan klassa "utbrändhet" som sjukdom men Fibromyalgi är det.. Förr var det ju samma prat om det och "el överkänslighet"..
Vad alla politiker bör känna till att vi är alla olika, de verkar gå efter sig själva och inte lita på medmänniskan. Jag kan ta ett exempel (som Inte rör sjukdom): När jag fortfarande var arbetslös så fick jag av min arbetsförmedlare höra: "Du kan ju inte påstå att det inte finns jobb, jag jobbar ju"...
Det är ju samma sak som när en politiker tänker: "Vadå utbränd, jag jobbar ju"..
Annons
Att få diagnosen utbränd på ett större företag tycker jag skulle gå att lösa genom en omplacering. På mitt sista jobb hade vi en anställd, som gick hemma i 3 år.
Försäkrinskassan ville hon skulle gå tillbaka till arbetet några timmar om dagen, lämpligen då i samband med någon kaffe eller lunchrast, bar för att få den sociala biten, hon blev också erbjuden ett annat jobb i företaget, men hon ville inte.
Hon tyckte inte det kändes meningsfullt eftersom hon hade utbildning för ett speciellt jobb.
Många har säkert s.k gått in i väggen och har det säkert jättesvårt, men det finns säkert också de som drar ut på det så länge som det går, eller som personälchefen på mitt jobb sa, dra in sjukersättningen så minskar vi genast långtidssjukskrivningen med 50%.
Försäkrinskassan ville hon skulle gå tillbaka till arbetet några timmar om dagen, lämpligen då i samband med någon kaffe eller lunchrast, bar för att få den sociala biten, hon blev också erbjuden ett annat jobb i företaget, men hon ville inte.
Hon tyckte inte det kändes meningsfullt eftersom hon hade utbildning för ett speciellt jobb.
Många har säkert s.k gått in i väggen och har det säkert jättesvårt, men det finns säkert också de som drar ut på det så länge som det går, eller som personälchefen på mitt jobb sa, dra in sjukersättningen så minskar vi genast långtidssjukskrivningen med 50%.
Ja, Micke03 jag kan bara svara för mig själv. Jag arbetade 25 år i mitt yrke innan jag blev helt utbränd och har nu sen 8 år tillbaka sjukpension för det.
Det första åren var så hemska att jag inte kan eller orkar beskriva det.
De första månaderna gick jag inte ens ur sängen mer än för nögvändiga behov. Jag klarade inte av att var många meter från sängen förän jag fick ångest, panik och depressionsattacker! Det går inte att beskriva hur hemsk den tiden var.
Jag har fortfarande symtom och periodvis kommer jag ner i mycket djupa depressioner! Jag önskar inte min värsta ovän att behöva uppleva något liknande.
Ska väl också berätta att det kom inte från den ena dagen till den andra, men jag gav inte akt på de tecken jag fick. Hade jag gjort det från början så hade jag kanske inte suttit här som sjukpensionär idag!
Så, snälla Ni Micke03 och andra, tro inte att alla "spelar utbrända" för diagnosen finns faktiskt viket jag mer än väl fått känna av!
Det första åren var så hemska att jag inte kan eller orkar beskriva det.
De första månaderna gick jag inte ens ur sängen mer än för nögvändiga behov. Jag klarade inte av att var många meter från sängen förän jag fick ångest, panik och depressionsattacker! Det går inte att beskriva hur hemsk den tiden var.
Jag har fortfarande symtom och periodvis kommer jag ner i mycket djupa depressioner! Jag önskar inte min värsta ovän att behöva uppleva något liknande.
Ska väl också berätta att det kom inte från den ena dagen till den andra, men jag gav inte akt på de tecken jag fick. Hade jag gjort det från början så hade jag kanske inte suttit här som sjukpensionär idag!
Så, snälla Ni Micke03 och andra, tro inte att alla "spelar utbrända" för diagnosen finns faktiskt viket jag mer än väl fått känna av!
Säger som Bandit..vet inte vad jag ska säga.
Men en sak vet jag.....man måste ha varit där för att veta vad det handlar om.
Men en sak vet jag.....man måste ha varit där för att veta vad det handlar om.
Nej Yvonne, absolut inte. Jag vet att det för många är ett jätteproblem, och i ditt fall är det helt befogat att du fått en sjukpension. Det jag menar är att vårt bidragssystem i vissa fall inbjuder till fusk.
Jag satt i några år som personalfördelare på ett större företag, och där fick jag verkligen se o höra hur några fuskade.
Man kunde ringa på morgonen och säga att man måste vara ledig, för att det var en viktig match för hemmalaget i ishockey. Svarade jag då att det inte gick, så sa de att då tar jag vård av barn, det t.o.m hände att de blev ilskna och sjukskrev sig en hel vecka.
Just de åren diskuterade man varför vi hade en sådan hög sjukfrånvaro, och det retade mig alltid att alla politiker och fackföreningspampar inte ville erkänna att det förekom fusk.
Men missförstå mig inte, är man sjuk så skall man inte jobba, men jag tycker det görs för lite, för att hjälpa de som kan och vill att återvända till sina jobb
Jag satt i några år som personalfördelare på ett större företag, och där fick jag verkligen se o höra hur några fuskade.
Man kunde ringa på morgonen och säga att man måste vara ledig, för att det var en viktig match för hemmalaget i ishockey. Svarade jag då att det inte gick, så sa de att då tar jag vård av barn, det t.o.m hände att de blev ilskna och sjukskrev sig en hel vecka.
Just de åren diskuterade man varför vi hade en sådan hög sjukfrånvaro, och det retade mig alltid att alla politiker och fackföreningspampar inte ville erkänna att det förekom fusk.
Men missförstå mig inte, är man sjuk så skall man inte jobba, men jag tycker det görs för lite, för att hjälpa de som kan och vill att återvända till sina jobb
Jag ar gått in i väggen och jag är bara 26. anledningen till detta är att jag älskar vad jag jobbar med så mycket att jag jobba för mycket vilket sluta i magkatar, magsår och panikångest attacker. Gick jag hemma för det? Nepp jag jobbar bara mindre så löste det sig endå. Vist jag blir dålig ibland men det är bara att ta det lugnt ett tag då. det går alltid upp och ned. men när man väl lär leva med sig själv så kan det bara gå bättre. :)
Det är ju bra om man kan återgå till jobbet, men det finns ju dom som inte kan sätta sin fot på arbetsplatsen och vid de tillfällen de försöker så säger kroppen ifrån rent fysiskt.
Jag blev utbränd för ca 15 - 16 år sedan - det var alltså innan uttrycken "gå in i väggen" och "utbränd" hade myntats. Jag vaknade en morgon och visste inte vem jag var eller var jag var. Det var tack och lov en övergående fas, men jag började "förlora tid" (dvs jag "vaknar till" och vet inte vad som hänt under några timmar") och det händer fortfarande.
Jag var så trött att jag sov över 20 timmar per dag till en början. Därefter följde andra typer av sömnrubbningar, som slutade med kronisk insomnia. Panikångestattacker, sociala fobier (under en period kunde jag inte lämna hemmet), en total oförmåga att utföra de mest basala göromål: betala räkningar, ringa och gratulera någon på födelsedagen, veta vad det är för dag i veckan, fylla i en enkel blankett med namn och adress och telefonnummer, åka tåg...
Vägen tillbaka blev i mitt fall för hård - jag tvingade mig tillbaka på ett år, men utsatte kroppen för så mycket stress att jag ett par år senare fick hjärtinfarkter, andra organ slutade fungera helt eller delvis (det är ju tyvärr så att om man förstör kroppen tillräckligt mycket, så kommer den ena följdsjukdomen efter den andra) och numera är jag sjukpensionär. Panikångestattacker, insomnia, minnesluckor, lätt förvirring, oförmåga att hantera stressande situationer... Det är resultatet nästan 20 år senare.
Jag gick alldeles för långt i min vilja att komma tillbaka till ett normalt liv - liksom jag gick för länge innan jag bröt samman. Mitt psyke var trots allt starkare än min kropp och därför fick jag fler rent fysiska problem.
Det finns de som förväxlar utbrändhet med överansträngning. Är du överansträngd kan du få många av symptomen, men du klarar oftast av att komma tillbaka till jobbet efter ett tag, även fast det kanske kräver lite omstruktureringar både på jobbet och för personen själv. Men är du utbränd så har ditt jobb, eller din situation, "ätit upp dig". Att då gå tillbaka till samma situation gör bara att du blir sämre och får nya sammanbrott.
Jag säger inte att det inte finns de som fuskar med sin sjukpenning. Precis som det finns de som fuskar med allt annat här i världen. Men det är otäckt när folk börjar se ner på, tala föraktfullt om, de som drabbas av något så handlingsförlamande. Det känns som om en del människor resonerar som så, att bara för att man själv inte har ett visst problem, så finns det inte. Ett brutet ben är enkelt att se - det är OK. Men om en person inte klarar av sin arbetssituation eller rent av sin livssituation, så kallas det fusk. Eller så är man en vekling. Eftersom man själv inte har det problemet, så kan det ju inte vara ett större problem...
Jag var så trött att jag sov över 20 timmar per dag till en början. Därefter följde andra typer av sömnrubbningar, som slutade med kronisk insomnia. Panikångestattacker, sociala fobier (under en period kunde jag inte lämna hemmet), en total oförmåga att utföra de mest basala göromål: betala räkningar, ringa och gratulera någon på födelsedagen, veta vad det är för dag i veckan, fylla i en enkel blankett med namn och adress och telefonnummer, åka tåg...
Vägen tillbaka blev i mitt fall för hård - jag tvingade mig tillbaka på ett år, men utsatte kroppen för så mycket stress att jag ett par år senare fick hjärtinfarkter, andra organ slutade fungera helt eller delvis (det är ju tyvärr så att om man förstör kroppen tillräckligt mycket, så kommer den ena följdsjukdomen efter den andra) och numera är jag sjukpensionär. Panikångestattacker, insomnia, minnesluckor, lätt förvirring, oförmåga att hantera stressande situationer... Det är resultatet nästan 20 år senare.
Jag gick alldeles för långt i min vilja att komma tillbaka till ett normalt liv - liksom jag gick för länge innan jag bröt samman. Mitt psyke var trots allt starkare än min kropp och därför fick jag fler rent fysiska problem.
Det finns de som förväxlar utbrändhet med överansträngning. Är du överansträngd kan du få många av symptomen, men du klarar oftast av att komma tillbaka till jobbet efter ett tag, även fast det kanske kräver lite omstruktureringar både på jobbet och för personen själv. Men är du utbränd så har ditt jobb, eller din situation, "ätit upp dig". Att då gå tillbaka till samma situation gör bara att du blir sämre och får nya sammanbrott.
Jag säger inte att det inte finns de som fuskar med sin sjukpenning. Precis som det finns de som fuskar med allt annat här i världen. Men det är otäckt när folk börjar se ner på, tala föraktfullt om, de som drabbas av något så handlingsförlamande. Det känns som om en del människor resonerar som så, att bara för att man själv inte har ett visst problem, så finns det inte. Ett brutet ben är enkelt att se - det är OK. Men om en person inte klarar av sin arbetssituation eller rent av sin livssituation, så kallas det fusk. Eller så är man en vekling. Eftersom man själv inte har det problemet, så kan det ju inte vara ett större problem...
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem