Jag måste ju bara ta upp detta igen eftersom det skapade en storm sist det togs upp. Nu till våren är det 26 år sedan jag slapp mitt "fängelse" skolan. Snart är det också 4 år sedan jag tog mod till mig och skrev ett personligt brev till mina plågoandar.
Det jag ville ha reda på var om de någonsin ägnade mig en tanke, visst jag ska erkänna jag sitter emellanåt och tänker på vad som har hänt med några av mina klasskamrater under åren, vilka som lever med familj, om någon börjat använda droger eller rent av avlidit. Inte för att jag vill det utan av ren nyfikenhet.
Eftersom man har ju tappat kontakten helt med folk, det som är lite spännande är sidan: www.stayfriends.se där man kan hitta en och annan person. Själv har jag hittat en kille som slutade i min klass 1975, alltså 33år sedan.
Jag skrev ett mail till honom tillsammans med klassfotot från detta år, han blev jätte glad att någon tagit kontakt med honom efter så många år. Vi har nu regelbunden mail kontakt. Jag hittade även min bästaste bästaste vän, som flyttade upp till Trångsviken för närmare 30 år sedan.
Även hans gamle far mindes mig, min bästis var ensamt barn och hans stora önskan var att få en lillebror, och när han hjälpte mig från mobbarna på skolgården blev det jag. Hans föräldrar behandlade mig som en i familjen. Jag fick följa med på utflykter, äta mat med dem osv.
Vi umgicks som Jänkarna säger 24 seven. Men åter till det tråkiga, som sagt 4år sedan det personliga breven, ännu inte ett ljud. Till och med nu när jag skriver detta känner jag ett hugg i hjärtat och tårarna är på väg.
Näe, stackars arma satar som inte kan sträcka sig så långt som ett förlåt mig... Jag skrev även detta i brevet:
"Om du känner att du vill be om förlåtelse och kanske kan komma med någon sorts förklaring, så lovar jag dig att jag ska inte berätta något till de andra".
Det jag ville ha reda på var om de någonsin ägnade mig en tanke, visst jag ska erkänna jag sitter emellanåt och tänker på vad som har hänt med några av mina klasskamrater under åren, vilka som lever med familj, om någon börjat använda droger eller rent av avlidit. Inte för att jag vill det utan av ren nyfikenhet.
Eftersom man har ju tappat kontakten helt med folk, det som är lite spännande är sidan: www.stayfriends.se där man kan hitta en och annan person. Själv har jag hittat en kille som slutade i min klass 1975, alltså 33år sedan.
Jag skrev ett mail till honom tillsammans med klassfotot från detta år, han blev jätte glad att någon tagit kontakt med honom efter så många år. Vi har nu regelbunden mail kontakt. Jag hittade även min bästaste bästaste vän, som flyttade upp till Trångsviken för närmare 30 år sedan.
Även hans gamle far mindes mig, min bästis var ensamt barn och hans stora önskan var att få en lillebror, och när han hjälpte mig från mobbarna på skolgården blev det jag. Hans föräldrar behandlade mig som en i familjen. Jag fick följa med på utflykter, äta mat med dem osv.
Vi umgicks som Jänkarna säger 24 seven. Men åter till det tråkiga, som sagt 4år sedan det personliga breven, ännu inte ett ljud. Till och med nu när jag skriver detta känner jag ett hugg i hjärtat och tårarna är på väg.
Näe, stackars arma satar som inte kan sträcka sig så långt som ett förlåt mig... Jag skrev även detta i brevet:
"Om du känner att du vill be om förlåtelse och kanske kan komma med någon sorts förklaring, så lovar jag dig att jag ska inte berätta något till de andra".
Antal svar på detta inlägg: 21
Bandit , det är alltid tråkigt att ha dåliga minnen med sig i bagaget.
men Jag tror inte att du kommer att få något helt svar på din uppmaning.
utav den anledningen att allt bleknar för många under så lång tid.
men Jag tror inte att du kommer att få något helt svar på din uppmaning.
utav den anledningen att allt bleknar för många under så lång tid.
Bandit
Du måste avsluta den eran av ditt liv. Att under 33 år gå och grubbla drar massvis med livsenergi och leder bara till att du själv mår dåligt. Det är ett sorgebearbete du måste gå igenom och ta farväl. Föreslår att du konsulterar en psykolog.
Du måste avsluta den eran av ditt liv. Att under 33 år gå och grubbla drar massvis med livsenergi och leder bara till att du själv mår dåligt. Det är ett sorgebearbete du måste gå igenom och ta farväl. Föreslår att du konsulterar en psykolog.
Här har du en bra bok om problematiken att ta farväl
* Metoden beskrivs i boken ”SORGBEARBETNING - ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster” . Anders Magnusson är utbildad i USA och en av endast 7 personer i hela världen som har rättighet att ge utbildning och certifiera handledare att yrkesmässigt bedriva sorgeterapi enligt denna metod. Originalets titel är ”The Grief Recovery Handbook”, och skriven av John W James & Russel Friedman.
* Metoden beskrivs i boken ”SORGBEARBETNING - ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster” . Anders Magnusson är utbildad i USA och en av endast 7 personer i hela världen som har rättighet att ge utbildning och certifiera handledare att yrkesmässigt bedriva sorgeterapi enligt denna metod. Originalets titel är ”The Grief Recovery Handbook”, och skriven av John W James & Russel Friedman.
Annons
Psykologer i all ära men jag kan tycka att man krånglar till saker ibland. Utan att direkt hänföra till detta fallet så har jag tagit mig igenom både närståendes dödsfall och egna svårigheter med hjälp av några mycket enkla rader.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Gud kan bytas ut mot valfri annan passande term. För mig handlar det om att släppa taget. Att inte gå att älta det som jag ändå inte kan göra något åt. Gjort är gjort liksom och kan inte ändras. Så valet är att lägga energi på sådana meningslösa saker som jag ändå inte kan påverka eller att använda den energin att påverka det jag kan.
För att knyta till TS topic, den som begår en orätt mot en har man två vägar att hantera. Antingen konfrontera rakt upp och ner öga mot öga. Man ska då finna att många gånger är den som begått oförätten inte ens medveten om situationen, särskilt inte om det har gått en massa år. Den andra vägen är att för sig själv säga att h*n inte begriper bättre och att det inte är dennes fel. Det som en människa inte rår över kan man ju ändå inte påverka så då kan jag släppa det och gå vidare.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Gud kan bytas ut mot valfri annan passande term. För mig handlar det om att släppa taget. Att inte gå att älta det som jag ändå inte kan göra något åt. Gjort är gjort liksom och kan inte ändras. Så valet är att lägga energi på sådana meningslösa saker som jag ändå inte kan påverka eller att använda den energin att påverka det jag kan.
För att knyta till TS topic, den som begår en orätt mot en har man två vägar att hantera. Antingen konfrontera rakt upp och ner öga mot öga. Man ska då finna att många gånger är den som begått oförätten inte ens medveten om situationen, särskilt inte om det har gått en massa år. Den andra vägen är att för sig själv säga att h*n inte begriper bättre och att det inte är dennes fel. Det som en människa inte rår över kan man ju ändå inte påverka så då kan jag släppa det och gå vidare.
Har sprungit hos psykologer när jag var liten, har som undersköterska även gått KBT kurser själv, men tänker på detta ändå ofta.. Tyvärr,,
Det är väl lobotomering som behövs...
Det är väl lobotomering som behövs...
Bandit
Mycket har hänt inom den psykologiska vetenskapen sedan du gick på BUP. Helst skulle du komma i kontakt med Anders Magnusson. Kolla http://www.d4d.se/node/1020 och
http://www.sorg.se/egen_sorg/certifierade/UserPresentation.asp?UserID=477
Lobotomi är ej aktuellt!
Mycket har hänt inom den psykologiska vetenskapen sedan du gick på BUP. Helst skulle du komma i kontakt med Anders Magnusson. Kolla http://www.d4d.se/node/1020 och
http://www.sorg.se/egen_sorg/certifierade/UserPresentation.asp?UserID=477
Lobotomi är ej aktuellt!
Bandit! Bland det värsta som ett barn kan råka ut för är mobbing! Och jag tror aldrig att man glömmer det. Jag har upplevt det själv och likaså min son(11 år). Det var den gamla läraren som var näringen till mobbningen! Hon kränkte oss båda två något hemskt! När min son fick nya lärare så upphörde mobbningen. Nu är det jättebra och han trivs verkligen. Händer det något på skolan så reds det ut på en gång och lärarna ringer hem.
Jag har pratat mycket med min son om att han inte behöver känna någon skuld utan att allt är den gamla lärarens fel. Hon gillade inte min son från den första dagen i skolan och behandlade honom fruktansvärt illa. Men en dag får hon betala priset för vad hon har gjort. Vi har lämnat det bakom oss.
Försök att göra det du också annars så vinner ju mobbarna.
Det finns en jättebra bok som heter " Resan" av Brandon Bays.
Läs den, den hjälper! Finns att låna på biblioteket om den inte finns att köpa. Ta hand om dig väl!
Jag har pratat mycket med min son om att han inte behöver känna någon skuld utan att allt är den gamla lärarens fel. Hon gillade inte min son från den första dagen i skolan och behandlade honom fruktansvärt illa. Men en dag får hon betala priset för vad hon har gjort. Vi har lämnat det bakom oss.
Försök att göra det du också annars så vinner ju mobbarna.
Det finns en jättebra bok som heter " Resan" av Brandon Bays.
Läs den, den hjälper! Finns att låna på biblioteket om den inte finns att köpa. Ta hand om dig väl!
Bandit. I all Din berättigade smärta landar allting till slut ändå i två ting. Mänskosyn o livssyn.
Mänskosyn - mänskor brister. Det finns ingen fullkomlig. Alla begår misstag av olika valörer. Det är ingen`gräddfil`för att uppföra sig utan ansvar men det går inte att avkräva mänskor ofelbarhet.
Livssyn - livet är inget `noll-summe-spel´. Det vill säga - en oförrätt renderar inte alltid en ursäkt. Livet är orättvist - punkt. Livet har av samma orsak heller inte svar på allt. Det är rent slöseri med energi att söka (berättigade) svar på alla livets frågor för de finns inte och det är naivt att tro något annat.
Mänskor o livet sårar oss alla på olika sätt och det går inte att mäta/ställa ett mänskligt lidande mot något annat.
Ibland behöver man `förlåta livet`. Inte för att glömma eller `stryka över`- utan för att gå vidare med det ansvar man har för sitt eget liv och inte drunkna i mänskliga brister och livets oförätter.
Ta väl hand om Dig!
Mänskosyn - mänskor brister. Det finns ingen fullkomlig. Alla begår misstag av olika valörer. Det är ingen`gräddfil`för att uppföra sig utan ansvar men det går inte att avkräva mänskor ofelbarhet.
Livssyn - livet är inget `noll-summe-spel´. Det vill säga - en oförrätt renderar inte alltid en ursäkt. Livet är orättvist - punkt. Livet har av samma orsak heller inte svar på allt. Det är rent slöseri med energi att söka (berättigade) svar på alla livets frågor för de finns inte och det är naivt att tro något annat.
Mänskor o livet sårar oss alla på olika sätt och det går inte att mäta/ställa ett mänskligt lidande mot något annat.
Ibland behöver man `förlåta livet`. Inte för att glömma eller `stryka över`- utan för att gå vidare med det ansvar man har för sitt eget liv och inte drunkna i mänskliga brister och livets oförätter.
Ta väl hand om Dig!
millep!
I mitt fall så började jag att skolka efter 2 års mobbning, läraren ringde aldrig hem till mina föräldrar utan min mor fick veta det på ett kvarts samtal när jag hade skolkat i ett halvår.
Av läraren fick jag höra att det var mitt fel alltihop, på den tiden fanns inga elevstödjare och sådant som finns idag. Och jag vet att även detta inte fungerar till 100% eftersom min styvdotter blev mobbad i skolan under hela högstadiet.
Det är lätt att tro att det bara är att lägga bakom sig och gå vidare, men jag vet att varje gång jag ser någon av mina plågoandar så vänder jag helt om istället för att möta dem, för allt återspelas igen...
Nu för tiden finns det alltid en vänlig själ som ställer upp, men i mitt fall så var jag helt ensam trots att jag hade 29 klasskamrater, 4-5 mobbade resten höll sig på sin kant för att inte bli inblandade...
Vem stötade dessa? Mig eller mobbarna?
I mitt fall så började jag att skolka efter 2 års mobbning, läraren ringde aldrig hem till mina föräldrar utan min mor fick veta det på ett kvarts samtal när jag hade skolkat i ett halvår.
Av läraren fick jag höra att det var mitt fel alltihop, på den tiden fanns inga elevstödjare och sådant som finns idag. Och jag vet att även detta inte fungerar till 100% eftersom min styvdotter blev mobbad i skolan under hela högstadiet.
Det är lätt att tro att det bara är att lägga bakom sig och gå vidare, men jag vet att varje gång jag ser någon av mina plågoandar så vänder jag helt om istället för att möta dem, för allt återspelas igen...
Nu för tiden finns det alltid en vänlig själ som ställer upp, men i mitt fall så var jag helt ensam trots att jag hade 29 klasskamrater, 4-5 mobbade resten höll sig på sin kant för att inte bli inblandade...
Vem stötade dessa? Mig eller mobbarna?
Bandit... Har 4-5 personer i ditt grundskoleliv präglat dig att vara "en mobbad" ??
Då undrar jag verkligen om Du inte har fler bekymmer i livet än det du här anger... Det är ngt som inte stämmer...
Då undrar jag verkligen om Du inte har fler bekymmer i livet än det du här anger... Det är ngt som inte stämmer...
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem