... några av mina klasskamrater under åren, vilka som lever med familj, om någon börjat använda droger eller rent av avlidit. Inte för att jag vill det utan av ren nyfikenhet.

Eftersom man har ju tappat kontakten helt med folk, det som är lite spännande är sidan: www.stayfriends.se där man kan hitta en och annan person. Själv har jag hittat en kille som slutade i min klass 1975, alltså 33år sedan.

Jag skrev ett mail till honom tillsammans med klassfotot från detta år, han blev jätte glad att någon tagit kontakt med honom efter så många år. Vi har nu regelbunden mail kontakt. Jag hittade även min bästaste bästaste vän, som flyttade upp till Trångsviken för närmare 30 år sedan.

Även hans gamle far mindes mig, min bästis var ensamt barn och hans stora önskan var att få en lillebror, och när han hjälpte mig från mobbarna på skolgården blev det jag. Hans föräldrar behandlade mig som en i familjen. Jag fick följa med på utflykter, äta mat med dem osv.

Vi umgicks som Jänkarna säger 24 seven. Men åter till det tråkiga, som sagt 4år sedan det personliga breven, ännu inte ett ljud. Till och med nu när jag skriver detta känner jag ett hugg i hjärtat och tårarna är på väg.

Näe, stackars arma satar som inte kan sträcka sig så långt som ett förlåt mig... Jag skrev även detta i brevet:

"Om du känner att du vill be om förlåtelse och kanske kan komma med någon sorts förklaring, så lovar jag dig att jag ska inte berätta något till de andra".