En sådan där ensamhetskännsla griper tag i mig ibland. Nu för tiden händer det nog mest när jag tänker på att mammas bortgång obevekligt kommer närmare för varje dag. Jag försöker annalysera var den där kvävande känslan av ensamhet kommer ifrån. Jag gillar ju oftast att vara ensam, och mamma tillför inte speciellt mycket till mitt liv längre. Det är ju snarare jag som tillför hennes liv något. Hon liksom bara finns där på äldreboendet. Visst, de flesta känner givetvis stor sorg när deras mor dör, men den där ensamhetskännslan har jag funderat över.

Här om dagen så hörde jag någon på radion som nog kom med svaret. Det var en kvinna som liksom jag saknade familj. Hon hade känt sig fruktansvärt ensam när hennes mor dog. Hon förklarade det med att hon förlorat ett vittne. Ja så är det väl, men behöver någon som man kan tala om saker för. Någon som håller på en, gläds med ens framgångar. Någon som tycker att man varit duktig när man talar om att man tvättat fönster o.s.v.

Någon som ser en, även om det bara sker på håll. Från t.ex. ett äldreboende. Ett vittne, någon som ser just mig.

Idag har jag t.ex. varit himla duktig. Jag har målat ett litet innertak, och tvättat två fönster. Detta trots att det hela tiden kommer små regnskurar. Jag har haft tre av mina fyra semesterveckor på mig att göra detta, men jag gör det dagen innan jag ska börja jobba igen. Tyder det på panik?

Kriklund! Det var fint det du skrev. Om ensamhetskänsla.

Min kille har varit borta i 3 månader snart och jag hade tänkt göra lite småpyssel under tiden.

Nu kommer han hem om 2 veckor och jag har inte ens börjat.

Håller med er. Min mor dog för knappt ett år sedan. Varje dag får jag känslan av att jag vill ringa henne och precis som ni säger, när det har hänt något bra. En känsla som ibland är väldigt jobbig. Då känner jag mig väldigt ensam. Men, så är livet....det är bara att gå vidare.

Jag tror att alla som har varit med om att se en människa lämna jordlivet har en speciell känsla av vad som hände och hur det va osv det är en individuel upplevelse.

Jag har min mamma vid livet men våra samtal sträcker sig till vad hon har ätit under dagen och vad hon kanske behöver sen finns det inget mer under det här året har hon bara skrattat en gång det är väldigt tråkigt och det lämnar ett stort tommt rum i mig .

Jag önskar väldigt ofta att man pappa inte hade dött när jag va så liten men ja så är livet det ger och tar .

Så visst är man lite ensma ibland .