Hej!

Rob:

Nu har läst alla mina egna inlägg och jag kan inte finna någonstans där jag säger att jag är emot dnaregistrering..

Du kanske bara uppfattat det så när jag beskrev riskerna med ett överstatligt samhälle..

Missförstånd?

Hej!

Jag skall förklara mig lite tydligare men det blir ganska långt inlägg:

...men farlig
Alla de skäl som anförs ovan är goda, och de effekter som ett register av den här typen skulle kunna få skulle säkerligen kunna upplevas som mycket positiva av medborgarna.

Men samtidigt är tanken på att DNA-registrera alla en fruktansvärd idé. Skälet till denna avvisande hållning är huvudsakligen att skapandet av ett nationellt DNA-register skulle samla oproportionerligt mycket makt hos staten.

I det aktuella fallet rör det sig om en mycket speciell makt, makten att identifiera. Makten att identifiera har studerats endast bristfälligt i den rättsfilosofiska litteraturen, och när den diskuterats har den framför allt lyfts fram som ett element i debatten om den personliga integriteten. Makten att identifiera är en av de absoluta förutsättningarna för statens tvångsmakt.

När Hayek diskuterar tvång i Frihetens grundvalar, skriver han just att "eftersom den moderna människan blivit litet okänslig på denna punkt" bör det kanske "nämnas att under tider av frihet har man i erkännandet av en skyddad individuell sfär normalt inbegripit rätten till avskildhet och integritet" (Hayek 1999, sid 170) .

Inrättandet av en nationell DNA-databas innebär att man sanktionerar en statlig makt att upplösa den skyddade individuella sfär som Hayek här försvarar. Med alla medborgares DNA-identitet säkrad kan staten när som helst välja att upplösa individens identitet.

I förbigående kan det för övrigt noteras att den generellt positiva inställningen till förslaget om DNA-registrering (i Rapportinslaget var till exempel ingen av de intervjuade danskarna direkt emot förslaget) är ett utmärkt exempel på den moderna människans okunskap om den personliga integritetens betydelse.

Upprättandet av ett DNA-register är alltså en betydande överföring av makt från individen till staten. Den enskildes makt att förbli anonym överlämnas till staten som förvandlar den till makten att identifiera medborgaren. Det rör sig om en enkelriktad överföring - medborgaren kan inte, när han eller hon en gång registrerats, ta tillbaka makten över sin identitet.

I ett perspektiv skulle vi kunna beskriva det föreslagna registret som en expropriationshandling, där individens äganderätt till sina egna identifikationsdata upplöses och övertas av staten. Ett förstatligande av den privata identiteten.

Identifiering är makt. I Vernor Vinges novell True names skildras en framtidsbild i vilken människor interagerar i virtuella världar under antagna namn och pseudonymer. I denna värld är det som människorna fruktar mest av allt att någon skall kunna ta reda på deras "sanna namn", deras verkliga identitet bakom skärmpseudonymen. Den som gör det kan sedan lätt avtäcka alla hemligheter som en person har, och därmed utöva ett betydande tvång mot den identifierade.

Negativa effekter
Det kanske mest "sanna namn" som vi har är vår biologiska identitet. Om vi upprättar nationella DNA-register överlämnar vi våra sanna namn till staten, utan att ha något instrument att ta tillbaka dem.

En sådan maktöverföring har ett antal negativa effekter.

För det första innebär denna maktöverföring att vi aldrig kan vara säkra på att få förbli anonyma. Statens utfästelser om att endast använda registret i händelse av brott är till intet förpliktigande och kan ändras när som helst. När registret väl finns kan vi inte göra något för att ta tillbaka den överförda makten. I dag kan medborgare ändra namn, flytta från landet och försvinna. Dagens system har överlåtit stor identifikationsmakt till staten i och med personnumren och alla de andra databaser som den genomsnittlige svensken finns registrerad i, men det är fortfarande möjligt att försvinna helt och hållet utan att staten kan identifiera den som väljer att försvinna. Vi kan ändra våra namn - men hur ändrar vi vårt DNA?

För det andra skapar maktöverföringen en stor sårbarhet. Registret - om det inrättades - skulle ha ett stort potentiellt värde för allt från främmande makt som vill kunna kontrollera svenska medborgare, till stora företag eller organisationer som vill kunna kartlägga, identifiera eller följa en person. Själva förekomsten av ett register av det här slaget skulle garantera att det hackades och att data läckte ur det. Systemet skulle kunna leda till en försvagning av rättssäkerheten i och med att DNA anses ha så stort bevisvärde. Inte många skulle inse att bevisvärdet endast är så starkt som skyddet för databasen, eftersom en ändring i databasen vore allt som krävdes för att felaktigt identifiera någon som brottsling. Det finns inget statligt register som inte har missbrukats - antalet olagliga sökningar i register som hanteras av polis och i vården är stort.

För det tredje skulle denna maktöverföring kunna innebära en anmärkningsvärd försvagning av individens ansvar. Benägenheten att ingripa vid våldsdåd skulle mycket väl kunna minska, eftersom de flesta skulle tro att gärningsmannen i alla fall skulle kunna spåras och gripas efter dådet. Det individuella ansvaret för identifiering och förhindrandet av brott skulle minska, eftersom staten fått mycket bättre verktyg. Många skulle kunna intala sig att värdet av att ingripa faktiskt minskat, eftersom polisens chanser att gripa gärningsmannen ökat. Kanske skulle ingripandena begränsas till fall där brottsoffret ser ut att vara i dödlig fara, eftersom det annars inte skulle vara värt att riskera det egna skinnet för att endast gripa gärningsmannen några timmar tidigare än vad polisen skulle kunna göra.

När det gäller allmänhetens inställning till brott bör också nämnas att det finns en inte obetydlig risk att ett nationellt DNA-register skulle öka främlingsfientligheten. De enda brottslingar som skulle kunna klara sig undan skulle ju vara de som inte fanns registrerade. Ofta skulle det röra sig om utländska medborgare och det är inte omöjligt att allmänheten skulle dra slutsatsen att endast dessa utländska medborgare kan begå brott i landet ostraffat. En ökad rädsla för främlingar och möjligen också en brottsstatistik där de olösta fallen nästan bara involverade människor med främmande utseende skulle skapa en märklig, och rationell, rädsla för främlingar.

"Rent mjöl i påsen"
Det finns förstås motargument mot de invändningar som rests ovan. De två kanske mest intressanta försvaren för ett DNA-register skulle kunna kallas transparensförsvaret och "rent mjöl i påsen"- försvaret. Det är också intressant att diskutera ett DNA-register i ekonomiskt perspektiv.

Det är fullt möjligt att hävda att utvecklingen går mot ökad transparens, och att det är meningslöst att försöka kämpa emot. I stället för att förhindra att DNA-register upprättas bör den gode liberalen arbeta för att de regler som sätts upp för hanteringen av DNA-data utformas på ett så liberalt sätt som möjligt.

Det här försvaret - som i grund och botten bygger på det resonemang som fysikerna, samhällsdebattören och science fiction författaren David Brin för fram i The transparent society - bygger på tanken att det finns en oundviklig socioteknisk utveckling mot den personliga integritetens upplösning. Det återstår att bevisa. Jag anser för min del att den personliga integriteten kommer att överleva i olika former, och att det fortfarande är rationellt att bekämpa dess upplösning.

Skulle det visa sig att det är fel är transparensförsvaret det riktiga. Då borde vi fråga oss hur vi kan upprätta lagstiftning som minimerar riskerna för de negativa effekter som diskuterats ovan.

Det är alltid överraskande många som, när de tillfrågas om omfattande ingrepp i den personliga integriteten, faller till föga för svaret "jag har inget att dölja". Det är intressant att frågor om personlig integritet så ofta tycks förvandlas till frågor om personlig moral. Givetvis är dessa frågor nära kopplade till varandra, den personliga integriteten skyddar till exempel avvikelser i den personliga moralen på olika sätt, men det rör sig ytterst om två olika saker.

Den personliga integriteten är inte något som endast den som sysslar med skumraskaffärer behöver. I stället för att se den privata sfären som något hemligt, borde vi se den som något fredat. Det är en sfär inom vilken vi kan testa oss fram, pröva attityder, beteenden och åsikter utan att de omedelbart måste trumpetas ut för världen. Den personliga integriteten ger oss ett förändringsutrymme där vi kan växa som människor.

Vi behöver inte ha något att dölja för att freda vår privata sfär, vi behöver endast ha viljan att utvecklas och förändras. Den som deklarerar att han eller hon inte har något att dölja missförstår integritetens sociala funktion.

Ett ekonomiskt försvar?
I ekonomiskt perspektiv är det möjligt att påstå att upprättandet av ett DNA-register skulle vara det enda rationella valet. Å ena sidan går det att argumentera för att utredningskostnader och sannolikt också brottsofferkostnader skulle minska. De förra skulle minska eftersom det skulle bli enklare att identifiera brottslingen, de senare skulle minska till följd av en sannolik minskning i antalet begångna brott. Kostnaden för ett register skulle initialt vara högt, men det skulle motiveras av dels kostnadssänkningar som de ovannämnda, dels av värdeladdade skäl som säkerhet och trygghet.

Men ett DNA-register skulle skapa andra typer av kostnader. Den som tror att det finns ett samband mellan ett samhälles frihetsnivå och dess tillväxt skulle kunna argumentera för att en åtgärd av detta slag, som realiserar storebrorsmardrömmen, lätt skulle kunna inverka dämpande på nationens ekonomi. Utländska företag skulle kanske också välja att etablera sig i ett land som inte har regler som kräver DNA-registrering av alla medarbetare. Det är fullt möjligt att dessa företag skulle ha svårt att rekrytera anställda från länder utan register som inte vill arbeta i något som kan upplevas som en storebrorsstat.

Avslutningsvis
Ett nationellt DNA-register är en dålig idé, i Danmark såväl som i Sverige. Av de skäl som framlagts här tror jag att ett sådant register skulle innebära en väsentlig försvagning av de liberala värden som ligger till grund för det stora samhället.

Samtidigt som jag respekterar och kan förstå behovet av säkerhet, tror jag att vi ofta väljer att förhandla bort stora delar av vår frihet för att uppnå endast marginella förbättringar av säkerheten. Växelkursen mellan frihet och säkerhet är allt annat än uppmuntrande.

Låt oss värna våra sanna namn.

Bubben:

När du framhärdar i att kopiera andras texter som du inte ens förstår och när du understryker dina "empiriska" slutsatser med källhänvisningar till Discovery (ungefär lika seriösa som "Illustrerad Vetenskap") och andra vetenskapligt tvivelaktiga organ, så undergräver du bara din egen roll på detta forum.

Om du vill framstå som intellektuell så bör du börja skriva dina egna texter. Det långa inlägget ovan har du kopierat rakt av ur en artikel i Smedjan av Nicklas Lundblad (VD, Stockholms e-handelskammare). Möjligen har du kommit undan med sådant då och då, men märk att var gång du försöker att passera andras tankar som dina egna så begår du ett brott mot vetenskapen, intellektet och det fria sinnet. Dessutom är du lat.

P.S.
Om du respekterar en skribent och dennes tankar så är du säkerligen välkommen att citera dem, eller länka till dem.

Bubben:

Att länka till andra, citera eller källhänvisa är en sak. Att plagiera som du gjorde, är en helt annan.

Vad gäller ämnet DNA registrering så tror jag inte alls att du vet vad jag vill komma fram till, eftersom jag inte skrivit någonting slående i ärendet.