Här hittade jag en intressant artikel, hett ämne så det ryker.
Ska misstänksamma fädrar få DNA testa sig för ett faderskap utan kvinnans vetskap?
Som jag läste i kommentarerna är det OK om de inte är gifta, men i ett äktenskap krävs kvinnans medgivande till ett faderskapstest, med andra ord är maken rättslös.
Här är länken till artikeln:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13082066.asp
Ska misstänksamma fädrar få DNA testa sig för ett faderskap utan kvinnans vetskap?
Som jag läste i kommentarerna är det OK om de inte är gifta, men i ett äktenskap krävs kvinnans medgivande till ett faderskapstest, med andra ord är maken rättslös.
Här är länken till artikeln:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13082066.asp
Antal svar på detta inlägg: 67
Jag tror nog att de flesta kvinnorna vet, leiake.
Det handlar nog mer om "Breeders & Feeders", ett lågt och fult spel som vi nu för första gången i historien kan freda oss mot.
Inte konstigt att det blir motarbetat av vissa....tur är att majoriteten är rakryggade nog att ta avstånd från det....
Det handlar nog mer om "Breeders & Feeders", ett lågt och fult spel som vi nu för första gången i historien kan freda oss mot.
Inte konstigt att det blir motarbetat av vissa....tur är att majoriteten är rakryggade nog att ta avstånd från det....
Jag har hört att Huddinge sjukhus, som handhar sveriges alla transplantationsbebömningar utifrån om en donator av ex vis en njure är lämplig donator. De tar blodprov av donator och mottagare och ofta just när det gäller njurar, kan föräldrar vara en lämplig givare. Som en liten bonus på deras undersökning, ser de om en far, verkligen är biologisk pappa. De har kunnat konstatera att 10 procent!!!!!! av alla fäder som tror sig vara biologisk far, inte är det. Men, så klart, detta är aldrig något som sjukhuset berättar, de säger bara att de inte är lämplig donator (som såklart kan finnas andra anledningar till.)
Tänk, om detta stämmer, så många kvinnor som går omkring och bär på en enligt mig oförlåtlig hemlighet. Oförlåtlig, inte minst mot barnet.
Tänk, om detta stämmer, så många kvinnor som går omkring och bär på en enligt mig oförlåtlig hemlighet. Oförlåtlig, inte minst mot barnet.
Och om reglerna nu är bökiga i Sverige, klipp lite hår från barnet, och en tofs från dig, besök hemsidan (ingen reklam, samhällsinformation (-; ):
http://www.genetree.com/index.php
eller sök på google på orden:
"paternity test dna" så går man smidigt och enkelt förbi svensk lag och moderns godkännande.
http://www.genetree.com/index.php
eller sök på google på orden:
"paternity test dna" så går man smidigt och enkelt förbi svensk lag och moderns godkännande.
Annons
10% !?...det innebär att i snitt så skulle det i varje skolklass finnas en sådär 3 barn som lever i en lögn.
3 barn vars "pappor" inte är den dom tror han är.
Hur kan man överhuvudtaget leva i en sån lögn...bedra både sin man och sitt barn...
3 barn vars "pappor" inte är den dom tror han är.
Hur kan man överhuvudtaget leva i en sån lögn...bedra både sin man och sitt barn...
Det verkar som om ni nervärderar kvinnan!! Hur kan man föreslå att det ska tas ett DNA vid födseln av alla barn! Mannen och kvinnan har ju varit tillsammans i alla fall minst nio månader, och förhoppningsvis haft en bra relation. Ska då mannen vid födseln begära att det ska tas ett faderskapstest, för att - det är ju inte säkert att det är mitt barn! Var finns förtroendet för varann? Har mannen kanske under hela graviditeten undrat - är det här verkligen mitt barn. Ett sådant förhållande kan aldrig fungera sedan.
Man måste ju kunna lita på varann. Visst finns det kvinnor som inte är ärliga, men...ska då alla kvinnor bli misstänkta för att ha varit ute och vänstrat. Eller som någon skrev, varit på firmafest och varit full. Hur många män har inte varit på firmafester? Och varit fulla. Och för att man är berusad på en fest så är det inte givet att man har sex med någon annan.
Jag förstår inte att man överhuvudtaget i en normal relation kan börja undra över om man är pappa till barnet.
Vad händer om misstanken kommer efter ett antal år? Man har levt tillsammans med mamman och barnet i ...säg sex sju år. Sen kommer det en misstanke om att det inte står rätt till. Det tas ett DNA och det visar sej att mannen inte är barnets far! Sen då? Vad händer då? Jo resultatet blir att hela familjen kanske splittras.
Åren när man har bott tillsammans med mamman och barnet, de åren raderas helt enkelt ut. En hel familj kanske går under.
Om mannen inte hade haft sina misstankar då? Utan levat i god tro, vad hade hänt då? Ingenting. I bland är det faktiskt bättre att inget veta. Och inget misstänka. Ett förhållande måste bygga på förtroende.
Det är något som vi föräldrar måste lära våra barn, att vara ärliga.
Visst är det synd om många män som betalar till ett barn som kanske inte är deras eget. Men om barnet och pappan har en bra relation, fast dom inte lever tillsammans. Vem blir mest drabbad när det uppdagas att pappan är inte pappa till barnet. Jo barnet! Hur skulle jag själv reagera om jag fick veta att min pappa inte var min pappa?
Det var honom som jag kallade pappa, det var han som fostrade mej, det var honom jag skötte om som ett barn innan han dog. Om han sen var min biologiska far det vet jag inte. Men för mej var han min pappa. Som sagt det är bättre att inget veta och leva i god tro.
Jag tror inte vi löser problemmet med faderskapstester på alla nyblivna mödrar. Vi väcker i stället en misstro till vår partner.
Visst finns det fall där det behövs att man gör ett faderskapstest, men ...alla kvinnor ska inte behöva bli förnedrade!
Men det är grymt med kvinnor som lurar sina partner.
Om vi vuxna kloka föräldrar lär våra barn från början att vara ärliga så tror jag vi är en bra bit på väg.
Man måste ju kunna lita på varann. Visst finns det kvinnor som inte är ärliga, men...ska då alla kvinnor bli misstänkta för att ha varit ute och vänstrat. Eller som någon skrev, varit på firmafest och varit full. Hur många män har inte varit på firmafester? Och varit fulla. Och för att man är berusad på en fest så är det inte givet att man har sex med någon annan.
Jag förstår inte att man överhuvudtaget i en normal relation kan börja undra över om man är pappa till barnet.
Vad händer om misstanken kommer efter ett antal år? Man har levt tillsammans med mamman och barnet i ...säg sex sju år. Sen kommer det en misstanke om att det inte står rätt till. Det tas ett DNA och det visar sej att mannen inte är barnets far! Sen då? Vad händer då? Jo resultatet blir att hela familjen kanske splittras.
Åren när man har bott tillsammans med mamman och barnet, de åren raderas helt enkelt ut. En hel familj kanske går under.
Om mannen inte hade haft sina misstankar då? Utan levat i god tro, vad hade hänt då? Ingenting. I bland är det faktiskt bättre att inget veta. Och inget misstänka. Ett förhållande måste bygga på förtroende.
Det är något som vi föräldrar måste lära våra barn, att vara ärliga.
Visst är det synd om många män som betalar till ett barn som kanske inte är deras eget. Men om barnet och pappan har en bra relation, fast dom inte lever tillsammans. Vem blir mest drabbad när det uppdagas att pappan är inte pappa till barnet. Jo barnet! Hur skulle jag själv reagera om jag fick veta att min pappa inte var min pappa?
Det var honom som jag kallade pappa, det var han som fostrade mej, det var honom jag skötte om som ett barn innan han dog. Om han sen var min biologiska far det vet jag inte. Men för mej var han min pappa. Som sagt det är bättre att inget veta och leva i god tro.
Jag tror inte vi löser problemmet med faderskapstester på alla nyblivna mödrar. Vi väcker i stället en misstro till vår partner.
Visst finns det fall där det behövs att man gör ett faderskapstest, men ...alla kvinnor ska inte behöva bli förnedrade!
Men det är grymt med kvinnor som lurar sina partner.
Om vi vuxna kloka föräldrar lär våra barn från början att vara ärliga så tror jag vi är en bra bit på väg.
En kommentar till.
Blod är inte alltid tjockare än vatten. Jag som adoptivmamma vet att man älskar sitt barn minst lika mycket fast man inte är biologisk förälder.
Blod är inte alltid tjockare än vatten. Jag som adoptivmamma vet att man älskar sitt barn minst lika mycket fast man inte är biologisk förälder.
Håller inte med dej där Joanna.
Om en misstanke skulle dyka upp efter några år så kan du vara säker på att "misstanken" dödar allt i den relationen.
Inte sjutton skulle jag vilja gå omkring och misstänka och inte veta.
Det skulle äta upp mej innifrån.
Nej, ärlighet är alltid bäst. Skulle aldrig klara av att hålla något hemligt. Det kommer alltid fram.
Sedan får man ta konsekvenserna av sitt handlande.
Sedan är det en sak till som man borde tänka på.
Jag har aldrig träffat min riktiga pappa.
Jag har vetat om från det att jag var 5 år att min nuvarande pappa inte är min riktiga.
Har inga önskemål att veta vem min "riktiga" pappa är känslomässigt. Jag älskar min nuvarande far och kommer alltid göra det som om han vore min riktiga
Däremot så kommer det funderingar ang sjukdomar.
Sådant kan vara bra att veta.
När man själv får misstanken om att man har tex drabbats av MS så vill man gärna kunna kolla upp ärftlighet osv.
Leva efter "det du inte vet mår du inte dåligt av" är det värsta talesätt jag vet.
Otrohet är vanligare än vad man tror tyvärr
Och kvinnor är inget undantag.
Om en misstanke skulle dyka upp efter några år så kan du vara säker på att "misstanken" dödar allt i den relationen.
Inte sjutton skulle jag vilja gå omkring och misstänka och inte veta.
Det skulle äta upp mej innifrån.
Nej, ärlighet är alltid bäst. Skulle aldrig klara av att hålla något hemligt. Det kommer alltid fram.
Sedan får man ta konsekvenserna av sitt handlande.
Sedan är det en sak till som man borde tänka på.
Jag har aldrig träffat min riktiga pappa.
Jag har vetat om från det att jag var 5 år att min nuvarande pappa inte är min riktiga.
Har inga önskemål att veta vem min "riktiga" pappa är känslomässigt. Jag älskar min nuvarande far och kommer alltid göra det som om han vore min riktiga
Däremot så kommer det funderingar ang sjukdomar.
Sådant kan vara bra att veta.
När man själv får misstanken om att man har tex drabbats av MS så vill man gärna kunna kolla upp ärftlighet osv.
Leva efter "det du inte vet mår du inte dåligt av" är det värsta talesätt jag vet.
Otrohet är vanligare än vad man tror tyvärr
Och kvinnor är inget undantag.
Jag måste oxå lägga till Joanna:
Givetvis tycker jag oxå att det inte borde behövas DNA vid födsel.
Det är bedrövligt hur man kan bedra varandra.
Och hur kan man skylla på en firmafest sedan?
Eller något annat.
(typ dålig barndom....blå brandbil när alla andra hade röda) osv....
Eller skylla på något överhuvud taget...
Givetvis tycker jag oxå att det inte borde behövas DNA vid födsel.
Det är bedrövligt hur man kan bedra varandra.
Och hur kan man skylla på en firmafest sedan?
Eller något annat.
(typ dålig barndom....blå brandbil när alla andra hade röda) osv....
Eller skylla på något överhuvud taget...
Bra skrivet Joanna.
Fibblan, jo dyker misstanken upp då tär det givetvis på hela själen. Det jag menar är att vi ska försöka att det inte blir några misstankar. Vi måste lära oss att vara ärliga från början. Tala om hur det ligger till.
Det du skrev om angående ärftliga sjukdomar, det är väl den enda saken jag funderar på angående min dotter.
Nja, jag menade inte riktigt som du formulerade det, det man inte vet det lider man inte av. Men i slutet så är det i alla fall barnet som drabbas hårdats, det vill säga den helt oskyldige! Och det är det som är så grymt.
Nu menar inte jag att man ska dölja att det kanske är någon annan som är pappa till barnet. Det ska man upplysa om från början.
Men vad händer om barnet är cirka 10 år och pappan inget vet att barnet har en annan pappa? Familjen lever lyckligt och det är bara mamman som vet hur det ligger till. Hon har lyckats hålla detta hemligt i 10 år men börjar nu lida av sitt felsteg som resulterade i ett barn.
Ska hon fortsätta att lida själv eller ska hon berätta och sparka undan benen på sitt barn och sin partner?? Då är det tre stycken som mister fotfästet i sin tillvaro. Hur gör man? Jag vet inte!
Jag är glad att jag slipper ett sådant helvete!
Det du skrev om angående ärftliga sjukdomar, det är väl den enda saken jag funderar på angående min dotter.
Nja, jag menade inte riktigt som du formulerade det, det man inte vet det lider man inte av. Men i slutet så är det i alla fall barnet som drabbas hårdats, det vill säga den helt oskyldige! Och det är det som är så grymt.
Nu menar inte jag att man ska dölja att det kanske är någon annan som är pappa till barnet. Det ska man upplysa om från början.
Men vad händer om barnet är cirka 10 år och pappan inget vet att barnet har en annan pappa? Familjen lever lyckligt och det är bara mamman som vet hur det ligger till. Hon har lyckats hålla detta hemligt i 10 år men börjar nu lida av sitt felsteg som resulterade i ett barn.
Ska hon fortsätta att lida själv eller ska hon berätta och sparka undan benen på sitt barn och sin partner?? Då är det tre stycken som mister fotfästet i sin tillvaro. Hur gör man? Jag vet inte!
Jag är glad att jag slipper ett sådant helvete!
Skriv ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva ett svar.
Logga in eller klicka här för att bli medlem